Avgörande medborgarinsamling
Arbetet för att uppnå Cancerstiftelsens mål lades i huvudsak på arbetsutskottets axlar som skulle samla in medel för grundandet av en cancerpoliklinik. Mecklin hade erfarenhet av liknande, eftersom hon hade varit ordförande för Kalevala Koru Oy:s medelinsamlingskommitté. Först togs beslutet att fokusera på insamling av donationer. I maj 1948 beviljade finansministeriet stiftelsen tillstånd fatt motta donationer, bidrag och testamenten på 100 000 mark och mer, som donatorerna fick dra av från sin beskattningsbara inkomst.
Under våren fick stiftelsen donationer på 25 000 mark från Stockmann Ab och 100 000 mark från Helsingin Sanomat. Arbetsutskottet förstod dock snabbt att det inte kunde bygga sin medelinsamling enbart på donationer från företag och privatpersoner, eftersom donationsmedel var begränsade i ett land som höll på att återhämta sig från krigsskador och det fanns många som frågade efter dem, med börjande från krigsinvaliderna. Därför behövde de komma på andra sätt. Arbetsutskottet vände sig bland annat till Sigrid Jusélius Stiftelse, som nyligen hade börjat dela ut stipendier, för att skaffa vetenskaplig utrustning till cancerpolikliniken och försökte samla in medel genom olika försäljningsaktiviteter och modevisningar. Kvinnorna på Yksityisyrittäjien Liitto erbjöd sig att under maj månad ordna en mannekänguppvisning i stiftelsens namn och till förmån för den.
Arbetsutskottet övervägde till en början att även låta tillverka leksaker och prydnadsföremål, tillverka stiftelsens märke till försäljning på en bestämd dag och sälja postkort med filmstjärnor, men till slut kom man fram till att utveckla idén om en kondoleansadress för stiftelsen med vilken varje medborgare kunde ge sitt stöd till arbetet mot cancer. Skissen till kondoleansadressen beställdes av konstnären Germund Paaer som Mecklin kände väl och som designade en adress som användes under en lång tid.
Mecklin hade erfarenhet av affärslivet, men nu agerade hon ovarsamt. Även om stiftelsen inte hade några medel beställdes på en gång 30 000 kondoleansadresser av Tilgmann Ab i förlitan på att betalningen kunde skötas genom försäljningsintäkterna från dem. Av adresserna var 5 500 fina, i huvudsak till företag riktade jubileumsadresser vars pris fastställdes till 1 000 mark. En vanlig adress kunde köpas för 200 mark. Försäljningen av adresser startades i banker, men man försökte snabbt expandera försäljningsnätverket.
Vid årsskiftet till 1948–1949 såg det ekonomiska läget bra ut när Einar Ahlströms företag E. Ahlström Ab och Idman Ab båda hade köpt adresser till ett värde av 50 000 mark och Oy Karl Fazer Ab hade donerat stiftelsen 100 000 mark. Den tillfälliga framgången ledde till fantiserande. Arbetsutskottet funderade på att köpa lägenheten på Skillnaden 7 för 10 miljoner mark och övervägde också att bygga ett eget hus och anställa mer personal.
Planerna låg dock ekonomiskt på lös grund. Stiftelsen hade fått endast lite över 500 000 mark i donationer, och affären med kondoleansadresser skulle även med perfekt utfall ge endast lite över tio miljoner mark, av vilket nästan 1,5 miljoner mark hade behövt dras av för tryck- och marknadsföringsavgifter. Dessutom hade stiftelsen löneutgifter och andra utgifter från kontoret på över en miljon mark.
Cancerstiftelsen beslutar att börja sälja adresser och gör en storbeställning från Tilgman Oy.
När de ekonomiska fakta kom fram efter några månader byttes euforin mot dysfori. Stiftelsen var tvungen att på grund av penningbrist avboka en redan bestämd marknadsföringskampanj, och i mars entledigade stiftelsen arbetsutskottet. Efter att byråföreståndaren Leena Kotonen hade sagt upp sig kallades fröken Britel Koskinen, som hade valts till posten i stället, till styrelsens möten och delegerades att vidta åtgärder för att effektivera försäljningen av kondoleansadresser. Under sommaren 1949 flyttades stiftelsens kontor från Setäläs mottagningsrum till Kalevala Koru Oy:s kontor på Bulevarden 6, varifrån den snart flyttades till Oy Kontera Ab:s lägenhet på Fredriksgatan 30. Bolagets verkställande direktör var Cancerstiftelsens kassör O.O. Markula.
När de ekonomiska fakta kom fram efter några månader byttes euforin mot dysfori.
Personbytena fortsatte på stiftelsens årsmöte i festvåningen av Hotel Kämp den 11.4.1949, där licentiat Carl-Erik Johanson valdes som styrelsens nya ordförande efter att Mecklin hade övergått till styrelsemedlem. De övriga styrelsemedlemmarna fortsatte tills Venny Snellman på egen begäran 27.4.1949 lämnade sin post som styrelsemedlem. Även sekreteraren byttes när Maija Penttilä först blev sekreterare i stället för Osmo Mäkeläinen och snart O.O. Markula som fortfarande även skötte kassörens uppgifter.
Den nya styrelsens viktigaste uppgift var att säkerställa stiftelsens ekonomi. Trots flera försäljningskampanjer och höga marknadsföringskostnader hade försäljningen av kondoleansadresser framskridit så dåligt att stiftelsen var tvungen att använda donerade medel för att betala sina förfallna fakturor på tryck till Tilgmann Ab i stället för att främja sina syften.
För att underlätta det svåra ekonomiska läget började Maija Penttilä och Einar Ahlström på våren 1949 fundera över möjligheten att arrangera en penninginsamling för att trygga Cancerstiftelsens ekonomi. De vände sig till Arvo Puukari och Niilo Voipio för att fråga om råd för penninginsamling. Puukari hade som verkställande direktör för Finlands Folkhjälp ansvarat för insamling av bidrag till i huvudsak krigsänkor och krigsvärnlösa samt evakuerade, och Voipio i sin tur hade som chef för Nationalhjälpen ansvarat för genomförandet av en framgångsrik storinsamling 1948–49. Som en fortsättning av insamlingen Nationalhjälpen grundades 1949 insamlingen Gemensamt Ansvar.
Efter att dessutom ha fått praktiska anvisningar från inrikesministeriet föreslog Penttilä för Cancerstiftelsens styrelse att de skulle arrangera en medborgarinsamling. Efter livliga diskussioner beslutade styrelsen att ansöka om tillstånd för att arrangera en medborgarinsamling och inledde förhandlingar med reklambyrån Taucher för genomförande av insamlingen.
Under sommaren 1949 tillspetsades Cancerstiftelsens ekonomiska kris, vilket ledde till att personalen på kontoret entledigades och nedläggning av hela kontoret var på tapeten. Situationen försvårades ytterligare efter att Taucher meddelade att deras uppskattning av kostnaderna för en medborgarinsamling uppgick till ca tre miljoner mark. Cancerstiftelsens styrelse vågade inte ta en sådan risk utan började leta efter lösningar som skulle minska dess ansvar för risker med insamlingen. De tydligaste alternativen var att arrangera en medborgarinsamling tillsammans med Cancerföreningen i Finland eller att hitta en sådan instans eller person som skulle sköta insamlingen på eget ansvar.
Eftersom alternativet att vända sig till Cancerföreningen upplevdes något pinsamt, inledde representanterna för Cancerstiftelsen först förhandlingar med den meriterade planeraren av valkampanjer Matti Viherjuuri. Han erbjöd sig att sköta insamlingen som stiftelsens fullvärdiga ombud och lovade att mot en ersättning på 500 000 mark skaffa en borgen för dispositionsmedel på 3–4 miljoner mark med hjälp av reklambyrån Taucher. Han var också beredd att i stiftelsens namn genomföra förhandlingar med ledande personer inom affärslivet för att få garantiförbindelser och skaffa den personal som behövdes för insamlingen.
Cancerstiftelsen hamnar i ekonomiska svårigheter.
Cancerstiftelsen beviljar de första stipendierna. Cancerstiftelsen och Cancerföreningen beslutar att tillsammans anordna en storinsamling för cancerbekämpningsarbetet.
Det fanns så mycket risker kopplade även till detta erbjudande att Einar Ahlström i augusti 1948 lyfte upp alternativet som Finlands Folkhjälps verksamhetschef Arvo Puukari hade presenterat, enligt vilket insamlingen borde genomföras tillsammans med Cancerföreningen i Finland så att intäkterna skulle fördelas jämnt. Cancerstiftelsen hade blivit årsmedlem i Cancerföreningen 1948 men i dess styrelse ställde sig åtminstone Kai Setälä negativ till förslaget. Majoriteten i styrelsen kom dock fram till att understödja inledande av samarbetet. För förhandlingar grundades en kommitté som bestod av Johanson, Mecklin, Ahlström och Mäkeläinen som hade fulla rättigheter att förhandla med representanter för Cancerföreningen och Arvo Puukari.
Man bestämde att professor Gösta Becker, som man visste åtnjöt aktning i Cancerföreningens ledning, skulle vara den som presenterade erbjudandet om samarbete. Föreningen hade redan hunnit påbörja förbättrandet av sin ekonomi genom försäljning av postkort, men dess styrelse förhöll sig positiv till en ny möjlighet att skaffa medel. Cancersituationen i landet var så svår att samarbetet mellan Cancerföreningarna behövdes för att komplettera statens arbete med cancerbekämpning. Becker fick fullmakt att ta kontakt med föreningens arbetsutskott så fort Cancerstiftelsens avtalsförslag hade blivit färdigt. Becker hann aldrig fullfölja denna uppgift, eftersom han dog plötsligt 17.9.1949 på grund av ett receptfel på apoteket.
Trots Beckers bortgång framskred förhandlingarna så bra att Cancerstiftelsens styrelse redan efter en månad kunde behandla ett avtalsförslag utarbetat av Puukari, enligt vilket han skulle ansvara för genomförande av insamlingen tillsammans med Niilo Voipio och även Jorma Savolainen som hade verkat vid Finlands Folkhjälp och blivit verksamhetschef för Garantiföreningen för Finska kulturfonden. De grundade ett öppet bolag i sitt namn för att genomföra insamlingen.
Båda organisationernas styrelser godkände avtalsförslaget som gällde fram till hösten 1950. Båda lovade att avsluta sina egna medelinsamlingsåtgärder medan insamlingen pågick och grundade i oktober 1949 en gemensam delegation för att ansvara för insamlingen, se till att de ackumulerade medlen skulle användas ändamålsenligt samt skapa förutsättningar för en stadigvarande samarbete mellan organisationerna.
Sakari Mustakallio var den första professorn i radiologi vid Helsingfors universitet och överläkare vid strålbehandlingskliniken 1950-67. Han hade ett avgörande inflytande på utvecklingen av strålbehandling i Finland. Han var medlem av Cancerföreningens och Cancerstiftelsens rådgivande kommitté 1949-52 och av Cancerstiftelsens styrelse 1952-68.
Som representant för Cancerstiftelsen i delegationen valdes Johanson, Mecklin, Ahlström och Mäkeläinen, föreningens representanter i sin tur var professor Arno Saxén, vicehäradshövding Jussi Malmivuo, docent Sakari Mustakallio samt bankdirektör O.G. Nevanlinna. Till delegationens ordförande valdes Ahlström och till sekreterare Voipio.
Delegationen enades snabbt om hur intäkterna från insamlingen skulle användas. Representanterna för Cancerstiftelsen ansåg att grundandet av cancerpolikliniker var den viktigaste frågan, men Cancerföreningens Sakari Mustakallio fick som ansedd cancerforskare och cancerläkare dem att bli övertygade om att cancerpatienternas situation kunde förbättras allra bäst genom att öka antalet vårdplatser för patienter som ordinerats strålbehandling med hjälp av ett separat hjälpsjukhus. Om medlen från insamlingen skulle räcka var nästa steg att grunda en cancerpoliklinik i Helsingfors. När representanterna för Cancerstiftelsen gav sitt samtycke till Mustakallios förslag kopplades stiftelsen för nästan två decennier till ett utvecklande av sjukhusverksamhet som krävde allt större ekonomiska uppoffringar.
Medelinsamlingen var kopplad till en upplysningskampanj med målet att tona ner bilden av cancer som en sjukdom som ofrånkomligen leder till döden. Det viktigaste var att med hjälp av den nyaste cancerforskningen och effektiv massinformation få medborgarna att tro att cancer kan besegras. I stället för lamslagenhet ville man väcka en gnista av hopp.
Huvudmålet för storinsamlingen är att öka antalet vårdplatser för strålbehandlingspatienter. Man beslutar att koppla en upplysningskampanj till storinsamlingen.
Upplysningskampanjen med betoning på det positiva budskapet drevs framför allt av Aino-Mari Mecklin som kom tillbaka som styrelseordförande för Cancerstiftelsen i början av 1950 efter att Carl-Erik Johanson hade åkt på en flera månader lång studieresa till Mellaneuropa. Eftersom viktiga förhandlingar pågick med Cancerföreningen ansåg Johanson att Mecklin, som hade omdöme och tillräckligt med ekonomisk erfarenhet, skulle väljas till ordförande.
Någon medlem i damkommittén hade fått bristfällig information om vårt öppna bolag och dess avtal med uppdragsgivarna.
Mecklin fick vid vårens årsmöte 21.4.1950 stöd från nya krafter när nya styrelsemedlemmar valdes vid stiftelsens tredje årsmöte: Professor Lauri Kalaja och Föreningsbankens styrelsemedlem Lennart Haapanen som blev en kompetent ekonomisk rådgivare till kommerseråd Ahlström. Ahlström hade två dagar tidigare blivit vald även till Cancerföreningens styrelse, vilket förde organisationerna närmare varandra.
Puukari, Voipio och Savolainen som var engagerade i Finlands Folkhjälps verksamhet kunde med hjälp av sina nätverk skapa en omfattande och effektiv kampanjorganisation och samla såväl landets politiska, ekonomiska och kulturella ledning som media samt olika yrkesgrupper och lokala aktörer kring arbetet. Beskyddare för insamlingen var president J.K. Paasikivi och fru Alli Paasikivi som tog initiativet till kvinnokommittén som senare visade sig mycket aktiv. Kommittén ordnade bland annat baler, ungdomsfester och teaterföreställningar men blev också anledningen till att samarbetet med det öppna bolaget slutade tvärt. Niilo Voipio beskriver episoden i sina memoarer.
Riktigt så långt gick man inte. Misstanken om att majoriteten av medlen från insamlingen skulle ha hamnat i fickorna på det öppna bolagets herrar var ändå så pass allvarlig att Puukari och Savolainen steg åt sidan och Voipio fortsatte med insamlingen som anställd till delegationen.
Aino-Mari Mecklin valitaan uudelleen Syöpäsäätiön hallituksen puheenjohtajaksi. Syöpäjärjestöjen suurkeräys onnistuu niin hyvin, että sitä jatketaan vuoden 1951 puolelle.
Kampanjaffischen för 1950 års cancerinsamling, som blev en stor framgång, ville visa att cancer kunde besegras genom forskning. Situationen för cancerpatienter var så dålig att de medel som cancerföreningarna samlade in i praktiken användes under flera år för att inrätta och driva egna hospice och cancerkliniker.
Insamlingen som genomfördes i början av 1950 lyckades över förväntan. Även om det pågick flera stora välgörenhetsinsamlingar samtidigt i landet, gav kampanjen 42,5 miljoner mark (nästan 1,9 miljoner euro). Trots det goda resultatet uppnåddes inte alla de mål som var satta för insamlingen, eftersom medlen inte räckte till att rusta hjälpsjukhuset ändamålsenligt, grunda cancerpolikliniken och starta dess verksamhet samt skaffa ett internatliknande hjälpsjukhus i Åbo. Därför beslutade man att fortsätta insamlingen under 1951, för vilket delegationen gav sin sekreterare Niilo Voipio fast anställning i slutet av 1950. Hans uppgift var att förbereda en ny insamling och ta hand om det praktiska i anknytning till användningen av de insamlade medlen.
Efter att Cancerföreningen denna gång hade skaffat ett ändamålsenligt tillstånd kom organisationerna överens om att genomföra den nya insamlingen med Voipio och Savolainen. Tanken var från början att delvis genomföra insamlingen som en listinsamling från dörr till dörr, delvis som en vädjan riktad till affärs- och industriföretag, men när Voipio fick veta att insamlingen skulle få medel från en välgörenhetsaffär med kaffe kunde man begränsa omfattningen av insamlingen. Slutresultatet var än en gång utmärkt. När det insamlade beloppet uppgick till över 17,5 miljoner mark (nästan 670 000 euro) gav insamlingarna totalt över 60 miljoner mark (ca 2,5 miljoner euro).
Tack vare det goda resultatet kunde delegationen uppfylla de mål som hade satts för insamlingen.
Åbo länssjukhus fick utrustning för strålbehandling, i Helsingfors köptes ett gammalt privatsjukhus med tomt vid Esbogatan (från 1959 Paasikivigatan) där man i början av 1951 grundade Sjukhemmet Radiums hjälpsjukhus för Strålbehandlingsklinikens patienter. I slutet av året öppnades den första cancerpolikliniken i anslutning till det. Under 1952 startade även verksamheten för Radiumhemmet i Åbo som drevs av Cancerföreningens avdelning i Åbo.
Cancerorganisationernas storinsamling blir framgångsrik. Cancerorganisationernas sjukhusverksamhet inleds när sjukhemmet Radium öppnas.
Radium sjukhem öppnades den 1 mars 1951 i lokalerna för ett tidigare privatsjukhus på nuvarande Paasikivenkatu. Till en början fanns det bara plats för 35 patienter, men efter ett par år, när tillbyggnaden till höger stod klar, ökade antalet patienter till 93. Tillbyggnaden och ombyggnaderna stod slutligen klara 1956.
Även den nationella upplysningskampanj som arrangerades i samband med storinsamlingen lyckades väl. Informationen som hade riktats till hela Finland och alla folkgrupper om framskridandet av cancerforskning och de nya möjligheterna för cancerbehandling gav människorna hopp. Detta ledde till konkreta resultat, eftersom statistiken visade att antalet cancerpatienter som sökte vård i tid ökade.
Efter att kampanjerna var slut var Cancerstiftelsen och Cancerföreningen tvungna att besluta om de bäst kunde förverkliga sitt syfte som självständiga aktörer eller om de borde komma överens om att göra samarbetet stadigvarande. Organisationernas gemensamma delegation fick i uppgift att planera ramar för samarbetet. En kommitté med tre medlemmar tillsattes för arbetet: Jussi Malmivuo, Osmo Mäkeläinen och delegationens sekreterare Niilo Voipio.
Cancerorganisationerna börjar överväga att permanentisera sitt samarbete. Cancerstiftelsen får sin ekonomi i ordning.
President J. K. Paasikivi och fru Alli Paasikivi var Cancerorganisationens mest inflytelserika understödjare på 1950-talet. Efter att i januari 1950 ha gått med på att bli beskyddare av Nationella Cancerfonden fortsatte de att stödja cancerarbetet. I samband med presidentens 80-årsdag den 27 november 1950 inrättades en fond i hans namn för vetenskaplig cancerforskning, och stipendierna delades ut i presidentpalatset fram till 1955. Efter sin hustrus död fortsatte Alli Paasikivi sitt aktiva stöd till cancerarbetet, som hade inletts 1949, fram till slutet av decenniet.
Tack vare publiciteten från storinsamlingen och den upplysningskampanj som arrangerades i samband med den var Cancerstiftelsens ekonomi äntligen i balans, eftersom stiftelsen hade fått betydande donationer och dess adressförsäljning hade börjat ge vinst. Stiftelsen hade nu press på sig att sköta ekonomin och därför inrättades ett uppdrag som kassaförvaltare som anförtroddes åt bankdirektör Lennart Haapanen.
När Cancerstiftelsen hade initierat ett anläggningsprojekt för en cancerpoliklinik kunde den börja främja sina andra syften, varav ett av de viktigaste var att stödja vetenskaplig forskning. Stiftelsen tog frågan på allvar, eftersom den redan i oktober 1949, trots det svåra ekonomiska läget, under tre månader med 75 000 mark (knappt 4 000 euro) understödde skötseln och utfodringen av de 1 500 möss som professor Per Ekwall och doktor Kai Setälä använde i sin forskning. I maj 1950 förlängdes omvårdnaden av mössen med ytterligare två månader.
När det ekonomiska läget började ljusna något ställde Cancerstiftelsen ambitiösare mål för det vetenskapliga stödet. Inom stiftelsen föddes i slutet av 1950 idén om att grunda en fond i president J.K. Paasikivis namn för att hedra hans 80-årsdag. När huvudmannen godkände idén och även Cancerföreningens styrelse på förslag av Arno Saxén gav sitt medgivande, kunde Republikens President J.K. Paasikivis fond för vetenskaplig forskning grundas 27.11.1950, endast två dagar efter att hans dotter, arkitekt Annikki Paasikivi hade dött av cancer. Fonden delade ut sina första stipendier i november 1951 och förblev den fond bland Cancerorganisationerna som delade ut flest stipendier fram till 1980-talet.
Vuonna 1951 yhteistyöneuvottelut alkoivat uudelleen.
Eftersom samarbetet med Cancerstiftelsen och Cancerföreningen hade gett bra resultat, rekommenderade den gemensamma delegationen att den skulle göras stadigvarande. Cancerstiftelsens styrelse, bortsett från Setälä, understödde detta, men utvecklingen mot ett tätare samarbete avstannade i slutet av december 1950, då Cancerföreningens styrelse inte godkände det utkast till samarbetsreglemente som delegationen hade utarbetat. Styrelsen meddelade sig vara redo för samarbete om Cancerstiftelsen endast skulle fokusera på stödjande av den vetenskapliga forskningen och hanteringen av fastigheter, polikliniker och internat medan alla andra uppgifter skulle vara på den äldre organisationens, alltså Cancerföreningens ansvar. Eftersom föreningen skulle vara tvungen att finansiera största delen av Cancerstiftelsens verksamhet, borde den få utse 3–4 medlemmar till stiftelsens styrelse. Den skulle i sin tur vara beredd på att reservera platser för stiftelsens representanter i sin styrelse, vars medlemsantal samtidigt kunde ökas. Dessutom önskade styrelsen att Cancerstiftelsens namn skulle ändras till Stiftelsen för Cancerföreningen i Finland.
Svaret från Cancerföreningens styrelse visade att man i föreningens kretsar inte enbart hade känt glädje över att det frivilliga cancerarbetet hade fått en ny aktör. En del av Cancerföreningens ledande personer upplevde grundandet av Cancerstiftelsen som ett misstroendevotum mot deras verksamhet och ansåg nykomlingen mer som en konkurrent till Cancerföreningen och någon som hotade dess ställning än någon som skaffade mer resurser till cancerarbetet. Föreningens styrelse ville säkerställa att ansvaret för arbetet med cancerbekämpning i huvudsak skulle ligga på experter inom föreningen, läkare, forskare samt toppnamn inom politik, näringsliv och juridik.
Republikens president J. K. Paasikivis fond delar ut sina första stipendier.
Den lyckade nya insamlingen och de konkreta fördelarna av samarbetet under våren 1951 ledde dock till att samarbetsförhandlingarna inleddes på nytt. Utvecklingen påskyndades även av att styrelserna nybildades på ett sätt som visade att det inte fanns något behov av att kvotera styrelseplatser. Vid Cancerstiftelsens årsmöte 23.4.1951 lämnade Kai Setälä, som i början av året hade dragit sig tillbaka från verksamheten på grund av meningsskiljaktigheter, samt Ilmari Turja, som nu begärde avsked, sina uppdrag i styrelsen, och de ersattes av suppleanten i Cancerföreningens styrelse vicehäradshövding Jussi Malmivuo och filosofie doktor Yrjö Leinberg. Efter att Aino-Mari Mecklin hade begärt om befrielse från uppgiften som ordförande för stiftelsens styrelse valdes professor Lauri Kalaja, som nyligen hade utnämnts till Cancerföreningens styrelse, enhälligt till ny ordförande. Kalaja hade varit marskalk Mannerheims livläkare och under dennes Tysklandsresa 1942 varit tvungen att skaka hand med Adolf Hitler och andra nazistledare. Kalaja blev därmed med Aino Saxén en av Cancerorganisationernas tidiga ledare, som senare fick lida för att de fullgjort sin plikt under krigsåren. De förlorade däremot aldrig respekten från sina samtida.
Kalaja ledde Cancerstiftelsens styrelse fram till 1968, alltså längre än någon annan ordförande. Mecklin verkade i styrelsen och förvaltningsrådet fram till slutet av 1966, då han avgick på egen begäran. Även om kontinuiteten i stiftelsens verksamhet nu i huvudsak säkerställdes av dess medlemmar med forskarbakgrund, förstod man stiftelsen aldrig hade grundats utan Mecklins insats.
Lauri Kalaja väljs till ordförande för Cancerstiftelsens styrelse.
Lauri Kalaja, professor i internmedicin vid Åbo universitet och överläkare vid Helsingfors Diakonissanstalt, var 1951-68 Cancerfondens styrelseordförande, längre än någon annan. År 1969 grundade han en fond i sitt eget namn, som delade ut resestipendier till forskare varje år fram till 1993 och senast 2017. Kalaja var mycket uppskattad efter att ha tjänstgjort som överläkare på ett fältsjukhus under vinterkriget och som marskalk Mannerheims livläkare 1941-51.
Delegationen färdigställde fram till slutet av sommaren en ny plan för att göra samarbetet med Cancerstiftelsen och Cancerföreningen stadigvarande. Eftersom det gällde en viktig lösning, ville delegationen utreda hur samarbetet mellan frivilligorganisationer hade arrangerats i de övriga nordiska länderna. I september 1951 gav delegationen därför Niilo Voipio uppdraget att bekanta sig med verksamheten i organisationer för cancerbekämpning och hur de var organiserade i de andra nordiska länderna, framför allt i Danmark, där cancerföreningarnas arbete var längst utvecklat. Efter Voipios resa omarbetades planen och en kommitté utsågs för att granska planen. Kommittén bestod av Lauri Kalaja, Jussi Malmivuo, professorerna Sakari Mustakallio och Arno Saxén samt delegationens sekreterare Niilo Voipio.
I sitt förslag på sammanslagning konstaterade kommittén att det inte var möjligt att ändra Cancerstiftelsens namn, men att de andra hindren för samarbete kunde överkomma. Eftersom ett stadigvarande samarbete var målet för båda organisationerna, kunde frågan ordnas så att Cancerföreningen skulle agera som huvudsaklig medelinsamlare för arbetet mot cancer och sedan ge Cancerstiftelsen den del som stiftelsen behövde för att genomföra sina syften. Eftersom finansieringen av stiftelsen i huvudsak skulle vara föreningens ansvar var det också rimligt att stärka dess ställning i stiftelsens styrelse. Därför föreslog kommittén att stiftelsens stadgar skulle ändras så att det bildades ett förvaltningsråd som stiftelsens högsta administrativa organ. Förvaltningsrådet skulle ha 20 medlemmar, varav Cancerföreningen skulle utse hälften och Cancerstiftelsen hälften. Förvaltningsrådet skulle tillsätta stiftelsens styrelse bestående av sex medlemmar med personliga suppleanter. Dessutom enades man om att föreningen och stiftelsen skulle ha en gemensam ombudssekreterare, upplysningschef och kassör samt ett gemensamt kontor.
Niilo Voipio skickas för att bekanta sig med de nordiska cancerorganisationerna. Den första cancerpolikliniken öppnas i anslutning till sjukhemmet Radium.
Niilo Voipio, som började på Cancerföreningen 1949 och var dess generalsekreterare 1952-86, gjorde föreningen till en stor utvecklare av patientvård och screening, forskningsfinansiär och samhällspåverkare. Tillsammans med Erkki Saxén skapade han förutsättningar för utvecklingen av Cancerregistret och Massundersökningsregistret och bidrog till att screening blev en verksamhetsform för Cancerföreningarna. Voipios positiva inställning till ökade forskningsanslag var anledningen till att Cancerfonden 1987 instiftade ett vetenskapspris i hans namn.
Båda organisationernas styrelse godkände kommitténs förslag i slutet av 1951, och samarbetsreglementet fastställdes slutgiltigt i april 1952, då båda organisationernas årsmöten godkände dem. Enligt samarbetsreglementet hade Cancerstiftelsen som uppgift att utöva sjukhus- och poliklinikverksamhet samt stödja den vetenskapliga forskningen, medan Cancerföreningen utövade upplysningsverksamhet, tog hand om strålbehandlingsutrustningen och höll kontakt med motsvarande utländska organisationer. Vidare enades man om att föreningens och stiftelsens finansförvaltning skulle ledas och övervakas av en gemensam finanskommitté där båda parterna skulle välja en representant och som dessutom bestod av en kassör och ett ombud. Dess uppgift var att fördela kostnaderna och intäkterna från den gemensamma ekonomin jämnt och rättvist.
Efter att samarbetsreglementet hade trätt i kraft avstod Cancerstiftelsens mångåriga kassör och sekreterare O.O. Markula från sekreteraruppgiften och blev båda organisationernas kassör. Niilo Voipio utsågs till ny sekretare medan fru Vilma Teuronen fortsatte som stiftelsens kassör och ansvarig för adresstjänsten. Stiftelsens kassa, ekonomi och adressförsäljning flyttade i november 1952 till ett kontor som de tillsammans med föreningen hyrde på Mikaelsgatan 7, och Voipio som hade valts till sekreterare även för Cancerföreningen flyttade till föreningens kontor vid Arbetshälsoinstitutet i Mejlans.
Finlands Cancerregister grundas.