Finansiär av Cancerföreningens verksamhet

Det nya samarbetsreglementet gav Cancerorganisationerna en struktur där Cancerföreningen låg tydligt i fokus. I samarbetet mellan organisationerna var föreningen det aktiva verkställande organet vars verksamhet Cancerstiftelsen finansierade. Föreningen ansvarade för båda organisationernas personaladministration varför Cancerstiftelsen inte hade egen personal som skulle haft just stiftelsens utveckling som mål. Cancerföreningens och Cancerstiftelsens gemensamma kontor styrdes av generalsekreteraren som hade huvudansvaret för verksamheterna och verkställde styrelsernas beslut. Generalsekreteraren beredde riktlinjerna för organisationernas policy för styrelserna att besluta och ansvarade för föreningens, stiftelsens och deras fonders finanser. Han godkände och övervakade processerna för fördelning av stipendier och var också den administrativa chefen för Cancerorganisationernas inrättningar.

Enligt det nya samarbetsreglementet överlämnade Cancerstiftelsen ansvaret för driften av Cancerorganisationernas sjukhus från början av 1964 till Cancerföreningen som i sin tur överlät sina tillgångar och fonder till ett bokföringsvärde på totalt ca 620 000 mark (drygt 1,3 miljoner euro) på stiftelsens ansvar. Nu uppfylldes även Cancerstiftelsens gamla önskemål att få ta över Republikens President J.K. Paasikivis fond. På motsvarande sätt gav Cancerstiftelsen genast år 1964 ett bidrag på 222 000 mark (ca 475 000 euro) till Cancerföreningen.

I praktiken innebar lösningen att Finlands Cancerförening började leda Cancerorganisationernas arbete. Detta visade sig bland annat i att man i organisationernas verksamhetsberättelser efter grundandet av Stiftelsen för Cancerforskning använde uttrycket ”Cancerföreningen i Finland och samarbetande stiftelser”. I betänkandet som Cancerkommittén tillsatt av statsrådet 1984 publicerade i sin tur betonades Cancerföreningens ställning som en centralorganisation för bekämpning av cancersjukdomar. Cancerstiftelsen kunde påverka cancerarbetet genom sin egen styrelse och sina representanter i Cancerföreningens beslutande organ, men möjligheterna till det var länge små. Det här berodde på den ekonomiska kris som Cancerorganisationerna hade hamnat i främst på grund av kostnaderna från deras sjukhus.

När sjukförsäkringslagen trädde i kraft 1964 och sjukhusen övergick till kommunerna, kommunförbunden och staten fick Cancerstiftelsen hopp om att den efter att ha blivit fri från sjukhusverksamheten och att hjälpa mindre bemedlade äntligen skulle få möjlighet att utöka sin verksamhet till övrigt arbete mot cancer och framför allt finansiering av vetenskaplig verksamhet. Hoppet byttes snabbt mot besvikelse. Carl-Erik Unnérus, som efter Lauri Kalajas långa period hade valts till ordförande för Cancerstiftelsens styrelse, tvingades i februari 1969 konstatera att förordningen om skattefrihet för donationer nyligen hade ändrats så att det var osäkert om finansministeriet skulle godkänna Cancerstiftelsen bland de stiftelser och inrättningar till vilka företag kunde donera 3 000 mark (5 000 euro) eller mer och dra beloppet av sin beskattningsbara inkomst.

Vid samma möte fick man också höra att inrikesministeriet inte hade godkänt förslaget från Helsingfors stadsstyrelse, utifrån vilket man kunde ha skapat två tomter vid Läkaregatan, den ena för Helsingfors stads sjuksköterskeskola och den andra för Cancerstiftelsen. Bakom beslutet fanns överklaganden från grannfastigheternas ägare som krävde att Centralparken skulle lämnas orörd.

För tomten vid Läkaregatan väntade stiftelsen på motåtgärder från Helsingfors stad tills planen slutligen begravdes på 1980-talet, men man reagerade genast på säkerställandet av skattefriheten. Cancerstiftelsen skickade en ansökan till finansministeriet, där den begärde att få bli inkluderad bland de stiftelser och sammanslutningar som beviljas skattefrihet. Regeringssekreteraren vid ministeriet meddelade dock att Cancerstiftelsen inte kunde beviljas denna rättighet, eftersom den hade så mycket annan verksamhet också än bara stödjande av vetenskaplig forskning.

Nu var Cancerorganisationerna tvungna att hitta en lösning för att kunna ta emot skattefria donationer. När det inte kom på fråga att ändra på Cancerföreningens och Cancerstiftelsens stadgar och man ville inte avstå från skattefria donationer, blev enda möjligheten att grunda en stiftelse vars enda syfte var stödjande av vetenskaplig forskning. Eftersom grundandet av en ny stiftelse ändå skulle krångla till Cancerorganisationernas redan invecklade organisation, förpliktades Niilo Voipio att under sommaren förhandla med tjänstemännen vid finansministeriet och justitieministeriet om huruvida Cancerstiftelsens stadgar kunde ändras så att den kunde tas med bland stiftelser med skattefrihet.

År 1970 fick Cancerstiftelsen även en ny betydande bidragsgivare, när en stiftelse som 1960 hade grundats med hjälp av en testamentsgåva från vicehäradshövdingen och företagsledaren William Thuring och som bar hans namn började bevilja ett årligt bidrag till stiftelsen. I slutet av 1980-talet uppgick dess bidrag redan till närmare 400 000 mark per år och på 2010-talet etablerades bidraget till 800 000 euro per år. 

Cancerstiftelsen hade fortfarande som mål att skapa förutsättningar för tidig diagnos av cancersjukdomar och fortsatte därför på 1970-talet att finansiera Cancerföreningens massundersökningsförsök som påbörjats decenniet innan. Under 1972 stödde den både främjande av tidig diagnos och utrustande av Helsingfors Cancerpoliklinik, som hade grundats på Lönnrotsgatan 11, med över 600 000 mark. Polikliniken ägdes av Cancerstiftelsens och skulle i huvudsak fokusera på gynekologiska undersökningar, undersökning av bröst och diagnostisk småkirurgi. Från början var tanken att placera även Cancerorganisationernas centralbyrå och Cancerregistret i samma hus, men denna plan förverkligades inte.

Cancerstiftelsen beslutade på våren 1973 att fira sin 25-åriga verksamhet genom att inleda en ny serie av vetenskapligt-praktiska symposier. Cancerorganisationerna hade redan tidigare ordnat fortbildningar för läkare som riktade sig in på att effektivera tidig diagnos av cancersjukdomar. Nu var tanken att årligen rikta uppmärksamhet mot en sådan cancertyp i vars diagnos och behandling det hade skett betydande förändringar och framsteg. Det bestämdes samtidigt att man som deltagare till evenemangen regelbundet skulle bjuda in ledande kirurger, strålbehandlingsläkare och patologer från centralsjukhus som verkade som cancerbehandlingscentrum, samt enligt temat specialister inom andra.

Temat för det första året var bröstcancer. Symposiet skulle äga rum i oktober 1973, men på grund av omständigheter kunde det arrangeras först i februari 1974. Symposiet kom att bli ett viktigt utbildningsevenemang som årligen samlade över hundra experter inom olika områden för att diskutera hur bästa behandlingsresultat kunde uppnås. Cancerstiftelsen symposier kallades länge för Tusby-symposier efter platsen de ordnades på, men redan i början av 1990-talet etablerades namnet Cancerstiftelsens symposium.

Förutom symposierna arrangerade och stödde Cancerstiftelsen kommunläkarnas fortbildningsdagar, till vars permanenta kommitté, grundad för organisering av fortbildningsdagarna, valdes professorerna Lars R. Holsti och Carl-Erik Unnérus. Kommittén arrangerade även årligen utbildningar och konferenser för läkare och förhandsgranskare av prover vid vävnads- och cellaboratorier och stödde arrangemang av fortsättningskurser för sjukskötarstuderande och sjukskötare inriktade på cancerbekämpning.

Cancerstiftelsens styrelse genomgick förändringar 1972. Efter att Carl-Erik Unnérus hade lämnat sitt uppdrag som styrelseordförande för stiftelsen började professor Sakari Timonen leda styrelsen som avskaffade systemet med suppleanter och blev en 12-mannastyrelse. Målet med ändringen var att säkerställa att styrelsen hade en effektiv handlingskraft samt hög expertis inom vetenskap och ekonomi.

Båda behövdes, eftersom stiftelsen på 1970-talet var tvungen att tänka igenom hur den skulle förnya sin verksamhet efter att ha blivit fri från den tunga sjukhusverksamheten. Timonen försökte öka forskningsfinansieringens andel, men det fanns knappa möjligheter till det under hans ordförandeskap, då energikrisen stramade åt ekonomin i Finland och Cancerstiftelsens medel i huvudsak gick till att stödja det praktiska arbetet med cancerbekämpning och poliklinikverksamheten ledda av Cancerföreningen.

Under professor Erkki Saxéns ordförandeskap 1978–79 lättades Cancerstiftelsens ekonomiska situation framför allt tack vare snabbt ökade intäkter från testament: Medan det år 1971 kom in under 200 000 mark från testamenten, var motsvarande belopp år 1978 redan över 900 000 mark. Saxén betonade likt Timonen betydelsen av forskning vid cancerbekämpning, medan man under professor Martti I. Turunens ordförandeskap i början av 1980-talet riktade uppmärksamhet på rehabilitering och habilitering av cancersjuka och deras familjer. År 1981 arrangerades en nationell kampanj PR-talkoot för att främja det frivilliga arbetet mot cancer i syfte att öka medvetenheten om Cancerstiftelsens arbete bland donatorer och testamentsgivare.

Kampanjen blev lyckad, eftersom framför allt intäkterna från testament snabbt ökade. Ekonomichef Eero Keränen försökte se till att Cancerstiftelsen skulle behålla sitt rykte som en pålitlig stiftelse till vilken det var lönt och säkert att testamentera sin förmögenhet. Arbetet var mentalt krävande, eftersom det ofta innebar att man på sätt och vis agerade som närstående till den avlidne, deltog i begravningar och löste olika problem. En gång var Keränen tvungen att ta hand om en avliden persons hund innan ett nytt hem hittades för den.

När det i mars 1983 hade gått 35 år sedan Cancerstiftelsen hade registrerats i justitieministeriets stiftelseregister beslutade man att notera detta endast genom att man vid öppningen av Cancerstiftelsens symposium uppmärksammade dess resultat under de gångna åren. Dessutom bjöd styrelsen in stiftelsens förvaltningsråd till ett vårmöte som arrangerades under festligare former med en middag dit även styrelsemedlemmarna för Cancerföreningen och Stiftelsen för Cancerforskning var inbjudna. Av personalen var det endast generalsekreteraren, läkaren i hälsofostran och ekonomichefen som fick inbjudan till evenemangen, för de övriga arrangerades en separat fest.

Året 1983 blev ekonomiskt så pass framgångsrikt för Cancerstiftelsen att man vid festmötet kunde meddela att den kommer att avsätta så mycket medel till vetenskaplig forskning om cancersjukdomar att storstipendiet av Stiftelsen för Cancerforskning kan höjas till minst 600 000 mark. För att betona forskningens betydelse lyfte Cancerstiftelsen fram att när det screeningförsök av förstadier och tidiga stadier av livmoderhalscancer som cancerstiftelsen och Cancerföreningen påbörjade tillsammans i början av 1960-talet infördes i det nationella hälsovårdsprogrammet år 1972 hade antalet insjuknade i denna cancerform årligen sjunkit till en tredjedel och antalet dödsfall till en fjärdedel av det tidigare. Motsvarande resultat hade inte nåtts någon annanstans, men i de nordiska länder där man hade följt Finlands exempel hade utvecklingen varit liknande. 

År 1982 tillsatte statsrådet en kommitté för att utarbeta en sammanfattning av de faktorer som påverkar förekomsten av cancersjukdomar och utreda exponeringen av den finländska befolkningen och olika folkgrupper för faktorer som orsakar cancerrisk. Kommittén skulle bedöma betydelsen av de faktorer som orsakar cancerrisk, vilka åtgärder som hade gjorts för att minska dem och möjligheten att främja dessa åtgärder. Sist och slutligen skulle kommittén utarbeta förslag till åtgärder med hjälp av vilka man på bästa sätt kunde minska cancerrisken för befolkningen och förebygga förekomsten av cancersjukdomar.