Riktlinjer för stipendier
Eftersom antalet stipendier beviljade av Cancerstiftelsen länge var låg, fäste man inte så mycket uppmärksamhet på principerna för beviljande. Till en början ansvarade ett vetenskapligt utskott för fördelningen av stipendier. Utskottet leddes av professor Osmo Järvi, med Lauri Kalaja, Erkki Saxén och Sakari Timonen som långvariga medlemmar och generalsekreterare Niilo Voipio som sekreterare.
Det vetenskapspolitiska program som statens råd för vetenskap 1973 överlämnade till statsrådet väckte förvirring och irritation hos Cancerorganisationerna. Detta berodde på att programmets avsnitt om utveckling av forskning inom folkhälsa lämnade cancersjukdomar, som var den näst vanligaste dödsorsaken i Finland, helt utan beaktande. Likt många medicinare ansåg cancerforskare att programmet av statens råd för vetenskap inte skulle bidra till framsteg inom forskning. Inom Cancerstiftelsen tolkade man frågan så att när ingen hjälp kunde förväntas av staten, var man tvungen att allt mer stödja forskningen av cancersjukdomar med frivilligt arbete. Frågan främjades genom att i stället för det gamla vetenskapliga utskottet grunda en stipendienämnd med 8 medlemmar som skulle utarbeta förslag på fördelning av stipendier till de beslutande organen.
Styrelserna för Cancerföreningen, Cancerstiftelsen och Stiftelsen för cancerforskning valde medlemmar till stipendienämnden för tre år i taget så att två av medlemmarna varje år var i tur att avgå, först genom lott och sedan i turordning. Vid valet av nämnden var syftet att hälften av dess medlemmar skulle representera teoretisk forskning och hälften klinisk forskning, vilket innebar att även turen att avgå lottades så att en medlem av båda grupperna var i tur att avgå samtidigt.
Till första ordförande för stipendienämnden valdes Osmo Järvi, av nämndens övriga vetenskapsmedlemmar fortsatte endast Sakari Timonen. Den nya nämndens medlemmar representerade de olika delområden av cancerforskning bredare än tidigare och var också yngre än sina föregångare, i huvudsak forskare födda på 1920- och 1930-talet. Dessa förändringar påverkade dock inte nämnvärt fördelningen av stipendier.
Knappheten när det gällde stipendier fortsatte fram till mitten av 1980-talet, vilket dock inte ändrade det faktum att det var en hård konkurrens om dem. Den hårda konkurrensen påverkade oundvikligen stipendienämndernas arbete, eftersom fördelning av knapphet gjorde att medlemmarna tidvis hade svårt att försvara sitt eget revir utan känslostormar. Enligt Carl-Gustaf Standertskjöld-Nordenstam, som länge hade verkat i Cancerstiftelsens styrelse, fördes de hetaste debatterna på 1980-talet, då diskussionerna handlade om huruvida mammografi kan användas som screeningmetod för bröstcancer:
Frågan blev så het att Cancerstiftelsen övervägde att dra sig ur hela screeningprojektet. Stiftelsens forskare gjorde dock bedömningen att mammografi verkligen gör nytta vid screening, och Cancerstiftelsen fortsatte med screeningprojektet.
Efter att antalet stipendier snabbt hade ökat i slutet av 1980-talet beslutade Cancerstiftelsen 1992 att introducera en tydlig fördelningsmodell enligt vilken man kunde garantera en rättvis fördelning av stipendier. Modellen hade utvecklats av professor Timo Hakulinen som på den tiden verkade som professor i epidemiologi och biostatistik vid Karolinska institutet i Stockholm. Han hade redan i slutet av 1991 presenterat styrelsen den praxis som Cancerfonden i Sverige tillämpade, där man frångått kvoter och skapat ett system med sju prioriteringskommittéer. Ansökningarna bedömdes utifrån olika kriterier: den sökandes kompetens, projektets nivå, relevans för cancer samt den sökandes tidigare redogörelser och rapportering. Cancerfondens system som skapats i ett välbärgat Sverige kunde dock inte tillämpas som sådant, utan Hakulinen hade behövt anpassa det till Finlands betydligt mer modesta stipendiebelopp.
Kari Alitalo, professor i läkemedelskemi och akademiprofessor vid Helsingfors universitet, är en av världens mest respekterade och välciterade cancerforskare. Till höjdpunkterna i hans karriär hör upptäckten av duplikationer av cancergener och upptäckten av tio nya tyrosinkinasgener på en gång. Han har mottagit ett stort stipendium från Cancerfonden och 23 andra anslag. Han utsågs till Academician of Science 2020.
Enligt Hakulinens modell grundades två bedömningskommittéer i anslutning till stipendienämnden: En bedömningskommitté för klinisk forskning och epidemiologi och en för grundforskning. Bedömarna gav ovetande om varandra ett siffervitsord (04) utifrån följande kriterier:
- Projektets vetenskapliga nivå
- Projektets relevans för cancer
- Projektets vetenskapliga meriter
Stipendienämnden undersökte de vitsord bedömningskommittéerna hade gett ansökningarna och gjorde sedan sitt eget förslag på stipendiebeslut som slutligen fastställdes av styrelsen. Om resestipendier beslutades enbart utifrån skriftlig poängsättning. Dessutom hade Cancerorganisationerna tre specialsakkunniga inom psykosocial forskning och omsorgsforskning.
Eftersom Cancerorganisationernas verksamhet i avgörande grad byggde på medel från medborgarna, förstod Cancerstiftelsen att man vid behandlingen av stipendieansökningar skulle fästa särskild uppmärksamhet vid jävighetsfrågor. Vid jävighetsfrågor hade bedömningskommittéerna och stipendienämnden konsekvent konstaterat att bedömaren var jävig att behandla ansökningar från sina egna familjemedlemmar, sin egen arbetsgrupp och sitt eget institut eller sin egen klinik. Man fick inte delta i behandlingen av sin egen ansökan, vid eget institut eller egen klinik informerade man om jävigheten men var inte tvungen att lämna rummet. Principen var att ansvaret för jävighet låg hos personen själv. För konkurrenter utreddes eventuell polemik från fall till fall.
Professor Satu Mustjokis forskningsgrupp vid Helsingfors universitet har fått treårig finansiering från Cancerstiftelsen 2022 för projektet Towards personalised immunological treatments for blood cancers. Syftet med forskningen är att utreda de mekanismer genom vilka blodceller som blivit elakartade undgår immunförsvaret och blir resistenta mot behandlingar. Projektet kommer också att leta efter nya läkemedelskombinationer som kan kombineras med immunterapier för att förstöra cancerceller.
Vid Cancerstiftelsens styrelsemöten behandlades ständigt frågor kring stipendieansökningar. På våren 1993 konstaterades att cancerrelevans var ett viktigt bedömningskriterium, men att det inte skulle tolkas för smalt. De sökande förutsattes att visa hur projektet är kopplat till just cancer. I januari 1994 var underlaget för diskussion en promemoria från november 1993 om förhandlingar med arbetsgruppen som hade utvecklat stipendiepolitiken där professorerna Risto Johansson (ordförande), Kari Alitalo och Timo Hakulinen samt Liisa Elovainio som sekreterare deltagit i. Arbetsgruppens medlem Antti Kauppila deltog inte i mötet.
I början av mötet konstaterades att beslutet om fördelning av stipendier 1993 hade väckt misstankar hos forskarna om huruvida Cancerorganisationerna kunde genomföra en av sina grundläggande uppgifter, alltså stödja cancerforskning. Enligt ordförande Johansson berodde stipendiernas knapphet inte på bristen på god vilja från organisationerna utan bristen på medel. Organisationerna var tvungna att följa testamentsgivarnas vilja, och insamlingarna gav inte lika bra resultat som till exempel i Sverige, där Cancerfondens insamlingar inte hade stora konkurrerenter, likt insamlingen för krigsinvalider och Gemensamt Ansvar. Dessutom var Cancerfonden en vetenskaplig organisation, inte en patientorganisation med omfattande stöd för cancerarbete, alltså kunde den satsa på vetenskap i betydligt större grad än Cancerorganisationerna.
Kari Alitalo var orolig över att Cancerorganisationerna satsade så stort på annan cancerverksamhet, också sådana som utvisade förlust. Han konstaterade att stödjandet av vetenskap ”gått i konkurs” hos organisationerna, eftersom de drev sådan verksamhet som egentligen borde sortera under offentliga makten. Andra deltagare ansåg att organisationernas verksamhet var stadgeenlig och uttryckligen stärkte deras trovärdiga anseende som mottagare av vetenskapliga donationer. Risto Johansson konstaterade att den nuvarande medelinsamlingen var starkt baserad på patientverksamhet och regionalitet vid sidan om vetenskapliga grunder. Rena vetenskapsinsamlingar hade varit besvikelser i Finland.
När bedömningen av ansökningar började diskuteras ansåg Kari Alitalo att man vid fördelningen år 1993 inte hade respekterat kriterierna för god forskning när man ignorerade citeringsgenomslagen som berättade om forskarnas internationella synlighet. Timo Hakulinen i sin tur konstaterade att höga citeringsgenomslag i sig inte garanterar en hög nivå på forskningen, eftersom genomslaget potentiellt är högre inom områden där det finns mycket forskning och där också konkurrensen är hårdast. Enligt honom borde man vid bedömningarna i första hand fästa särskild uppmärksamhet vid kvaliteten på forskningsplanen.
Alitalo kritiserade också bedömningskommittéernas arbete där han hade sett ”knivhuggningar i ryggen”, det vill säga taktisk röstning. Han ville också för egen del förstå hur ”en 0-bedömning i tabellen hade gjorts”. Hakulinen konstaterade att sammanställningen av poängsättningen endast var ett underlag för bedömning, men vid mötet diskuterades också möjligheten att gallra bort de högsta och lägsta poängen från tabellen innan stipendienämndens ställningstagande. Man nappade inte på detta förslag ännu, men liknande praxis togs i bruk på 2010-talet på förslag av professor Klaus Elenius.
Alitalo föreslog att man skulle gå tillbaka till den gamla bedömningspraxisen, eftersom det nuvarande systemet polariserade läget och var för dyrt. De andra deltagarna höll inte med, eftersom man redan nu hade möjlighet att använda utländska forskare för utlåtanden och inhemska experter som valts ut till bedömningsgrupperna. Å andra sidan hade framför allt användningen av utländska experter inte blivit billigare än det nuvarande systemet.
Cancerstiftelsens styrelse löste frågan genom att fortsätta med den bedömningspraxis som man testat under två år. Arbetsgruppen för utveckling av stipendiepolitiken utökades genom att professor Eero Saksela och docent Heikki Joensuu bjöds in som extra medlemmar. Arbetsgruppen ombads ge utlåtanden bland annat om huruvida man skulle fatta beslut om kvoter för olika forskningsområden och ge färre stora eller flera mindre stipendier.
Grunderna för fördelningsmodellen för stipendier skapad av Hakulinen fortsatte att gälla långt in på 2000-talet, även om flera små ändringar gjordes i den och jävighetspraxis skärptes och mjukades upp om vartannat. I slutet av 1990-talet beslutade Cancerstiftelsens styrelse att betona bedömningskriterierna för forskningsansökningar så att modern, innovativ forskning som går på djupet med aktuella problem skulle prioriteras. Poängsättningen för kriterierna ändrades så att forskningsplanens genomförbarhet blev ett nytt kriterium. Med det avsågs i huvudsak en finansieringsplan, genomförandet av projektet i praktiken och tidsplanen för projektet.
Timo Hakulinen, grundaren av Cancerstiftelsens modell för utdelning av anslag, hade på 1980-talet blivit en av världens ledande prognosmakare för canceröverlevnad. Hakulinen var professor i epidemiologi och biostatistik vid Karolinska Institutet i Stockholm 1990-97 och professor i epidemiologi vid Helsingfors universitet 1999-2003 samt chef för Cancerregistret 2001-12.
Även poängsättningen ändrades så att poängfördelningen gällande projektets vetenskapliga nivå och den sökandes vetenskapliga meriter var 0–5 och gällande projektets betydelse för cancerforskning och genomförbarheten 0–1. Det beslutades också att stipendier för doktorsavhandling kunde beviljas endast en gång i stället för två, och att endast personer som doktorerat kan söka befattningen som ung forskare. I ansökningsanvisningarna konstaterades också tydligt att Cancerorganisationerna inte beviljar forskningsstipendier till sådana fakulteter, institut eller forskningsgrupper som får medel från tobaksindustrin.
Även om antalet stipendier beviljade av Cancerstiftelsen ökade i slutet av 1990-talet, var konkurrensen om stipendier så hård att de sökande fick redogöra noggrant för sina meriter och vilken betydelse deras forskning hade uttryckligen med tanke på cancerforskning eller cancerbehandling. Det stora antalet flersidiga ansökningar gjorde arbetet så tungt för bedömningskommittéerna att man 2001godkände en ny stipendieblankett med exakta anvisningar, där man betonade vikten av att vara exakt, tydlig och noggrant följa anvisningarna. Stipendieansökningarna skulle lämnas in i slutet av augusti, och de slutliga besluten om beviljande fattades vid cancerstiftelsernas styrelsemöte i november. Stipendiaterna skulle nu också ge en detaljerad slutrapport och redovisning om hur stipendiet använts, och om detta inte gjordes kunde stipendiet begäras tillbaka.
Jävighetspraxis skärptes i början av 2002 bland annat så att personerna som bedömde ansökningar inte fick delta i behandlingen av sådana sökande som de hade samarbetat med i någon annan forskning än den som nu var under behandling eller i något forskningssamarbete överlag under de tre föregående åren.
Den striktare jävighetspraxisen visade sig snabbt besvärlig, eftersom den begränsade antalet deltagare i mötena så att det till slut bara fanns en liten grupp experter som skulle fatta besluten. Likt början av 1990-talet övervägde man också medverkan av utländska experter, men man tog trots allt inte hjälp av dem bland annat på grund av problem med tidtabeller. I december 2006 beslutade man att mjuka upp jävighetskriterierna bland annat så att experter som var jäviga gällande en viss storstipendieansökan fick poängsätta andra ansökningar men de fick inte delta i bedömningskommittéernas diskussioner om storstipendierna. Experter som själva ansökt om ett storstipendium fick inte heller poängsätta andra storstipendieansökningar.
I ett gemensamt sammanträde för Cancerstiftelsen och Stiftelsen för cancerforskning i februari 2012 konstaterades att bedömningskriterierna för stipendieansökningar fortfarande tjänade Cancerorganisationernas fyra huvudsakliga verksamhetsområden: bekämpning av cancer, tidigare diagnos än i dagsläget, bättre behandling än i dagsläget och stödformer till patienter. Målet var fortfarande att bland sökande hitta sådana nya, innovativa och vetenskapligt högklassiga projekt som också förmodades ge värdefulla resultat och som hade en tydlig koppling till cancer, cancerdiagnos eller rehabilitering. För att lösa stora och brådskande problem kring cancer kunde man också be om forskningsofferter. I första hand stödde man forskning som bedrevs i Finland.
På grund av stipendiernas storlek och det ökade antalet sökande beslutade man att utöka poängsättningen av ansökningarna. Nu var poängfördelningen för storstipendier och forskningsstipendier gällande projektets vetenskapliga nivå och genomförbarhet samt den sökandes vetenskapliga meriter 0–6 och gällande projektets betydelse för cancerforskning 0–3. Gällande stipendier för doktorsavhandlingar följdes en i övrigt likadan poängsättning, men för vetenskapliga meriter fanns det bara tre klasser. På bedömningskommittéernas möten behandlades endast ansökningar vars sammanlagda summa för A, B och C överskred den gräns som fastställts för respektive år eller sådana ansökningar som någon av medlemmarna i bedömningskommittén ville ta upp till behandling trots att de inte nått upp till gränsen.
Cancerstiftelsen hade haft som praxis att de experter som förbundit sig till den fyraåriga uppgiften att bedöma stipendier inte fick någon ersättning för sitt arbete från stiftelsen. Många andra stiftelser betalade ersättning till sina bedömare, men Cancerstiftelsen hade ansett att varje cancerforskare på seniornivå kunde turas om att bära ansvaret för bedömning av stiftelsens ansökningar. Uppgiften var betungande, vilket gjorde att styrelsen våren 2016 godkände förslaget från stipendienämnden ledd av professor Klaus Elenius, enligt vilket Cancerstiftelsen i stället för ersättning i fortsättningen kunde erbjuda utbildningsstöd som till exempel kunde användas för studieresor till internationella kongresser. Universitetens försämrade ekonomiska situation hade försvårat även seniorforskarnas resor till konferenser.
Kännetecknande för stiftelser på 2010-talet var utvecklingen av nya stöd- och verksamhetsformer, sökandet efter nya samarbetspartner och strävan att utnyttja egna resurser bättre än tidigare. År 2017 deltog Cancerstiftelsen tillsammans med Hjärnstiftelsen, Stiftelsen för pediatrisk forskning och Medicinska Stiftelsen i Finland med en satsning på 1,5 miljoner euro i projekt inom Finlands Akademis TERVA-program (Forskning för Hälsa) under de tre första åren. Programmets mål var att i första hand finansiera innovativ medicinsk forskning och stämde därför väl överens med Cancerstiftelsens forskningsstrategi.
En så här storskalig, riskorienterad finansiering i programformat som bygger på forskarbaserade projekt hade man inte tidigare kunnat ansöka om i Finland, även om man i USA och många andra europeiska länder redan hade positiva erfarenheter av effekterna av liknande finansiering. Projekten fick enligt Akademins praxis en internationell bedömning, och Cancerstiftelsen kunde välja ett projekt med stark koppling till biologin bakom cancer, förebyggande, diagnostik eller behandling av cancer. Akademin började finansiera forskning ledd av biträdande professor Liisa Kauppi, där målet var att utveckla en behandlingsmodell för äggstockscancer utifrån individuellt varierande cellmekanismer. På basis av den mellanbedömning som Finlands Akademi gjorde år 2020 fick projektet inte fortsatt tvåårig finansiering så medel avsedda för den överfördes till stiftelsens egna stipendier.
Cancerstiftelsens ledning började också fundera över hur den bäst kunde utnyttja sina ökade möjligheter att lyfta nivån på cancerforskning. Lösningen låg i den gamla visdomen om att man ska vara sin egen hjälte. De forskare som beslutade om fördelningen av stipendier representerade den högsta expertisen inom cancerforskningen i Finland. De kunde alltså bäst bedöma vilka områden som är de vetenskapligt mest relevanta för stiftelsen att rikta sina stipendier till.
Frågan tog fart när generalsekreterare Sakari Karjalainen tog initiativ till att inrätta en tjänst som forskningschef vid Cancerstiftelsen. Forskningschefen skulle ansvara bland annat för skötseln och utvecklingen av stipendieprocessen vid Cancerstiftelsen samt uppföljningen av den finansierade forskningen. Efter att arbetsutskottet ställt sig positivt till tanken beslutade Cancerstiftelsens styrelse 13.11.2018 att inrätta en tjänst som forskningschef vid Cancerstiftelsen och kallade docent, filosofie doktor Jarmo Wahlfors till tjänsten. Wahlfors hade tidigare varit var chef för hälsoforskningsenheten vid Finlands Akademi.
Medlemmarna i Cancerstiftelsens bedömningskommittéer och stipendienämnden träffades för första gången på våren 2019 under en eftermiddagsevenemang för att diskutera framtiden för finansieringsprocessen och finansieringsformerna. Man beslutade att årligen arrangera ett utvecklingsmöte, och de förslag som understöddes på mötet (såsom finansiering vid hemkomst för unga lovande forskare, en delfinansierad tjänst som klinisk cancerforskare, minskning av antalet bedömare till fyra per ansökan) började genomföras från och med stipendieansökan 2020.
Cancerstiftelsen fortsatte utveckla forskningsfinansieringen i mars 2021, då medlemmarna i bedömningskommittéerna och stipendienämnden träffades på ett virtuellt evenemang för att diskutera framtiden för finansieringsprocessen och finansieringsformerna. Vid mötet beslutade man att introducera ett system där varje forskningsstipendieansökan bedöms av fyra medlemmar i bedömningskommittén och storstipendieansökan av åtta medlemmar i kommittén (4 från varje kommitté).
När man i det gamla systemet med åtta poängsättare i praktiken gav poäng anonymt, var de fyra bedömarnas poäng nu öppet framme vid bedömningskommittéernas möten. De medlemmar vars poäng avvek från genomsnittet var tvungna att försvara sina synpunkter eller anpassa sig till majoritetens åsikt efter motiveringar, vilket skapade en öppen och konstruktiv dialog.
Lösningen var viktig, eftersom det nya systemet ökade öppenheten i verksamheten, ledde till ett slutresultat som alla godkände och minskade dessutom bedömarnas arbetsmängd. På så sätt skapades förutsättningar för att forskare som arbetade gratis även i fortsättningen skulle vara beredda att bli medlemmar i kommittéer och samtidigt se till att Cancerstiftelsen skulle hålla sin ställning i spetsen av cancerforskning.