Fördelning av stipendier
Den viktigaste stiftelsen under de första decennier av det självständiga Finland var Alfred Kordelins stiftelse grundad 1918 som visade vägen för de finländska vetenskapsstiftelsernas stipendiepolitik fram till 1940-talet. Enligt stiftelsens ståndpunkt från början av 1920-talet bestod det vetenskapliga arbetet i huvudsak av talangfulla forskares personliga prestationer. Eftersom antalet stipendier var begränsat, kunde den vetenskapliga forskningen bäst främjas så att stipendierna i huvudsak riktades till erfarna forskare på docent- och professorsnivå som sedan använde dem på det sätt som de ansåg var bäst för vetenskapen.
Denna princip innebar att stiftelserna till en början inte satsade nästan något på forskarutbildning. Stipendier beviljades på så sätt inte för akademiska grader, till exempel för doktorsavhandlingar, vilket innebar att unga forskare som satsade på en forskarkarriär var hänvisade till stöd från sin egen familj, ett fåtal mecenater eller tillfälliga arbeten. Denna princip följdes dock inte bokstavligen, eftersom såväl Kordelins stiftelse som många andra stiftelser så småningom började bevilja stipendier till begåvade forskare även för doktorsavhandlingar. De som ansökte om stipendier förstod dessutom att formulera sina ansökningar så att det inte tydligt framkom att det handlade om en doktorsavhandling.
Fördelningen av Cancerstiftelsens stipendier i antal och enligt kön 1964–2022
Fördelning av vetenskapliga stipendier beviljade av Cancerstiftelsen för olika ändamål 1964–2022
Cancerstiftelsen började sitt regelbundna beviljande av stipendier på ett sätt som skiljde sig från Kordelins stiftelse på den punkten att man till en början inte beviljade professorer något stöd alls. År 1964 beviljades stöd till tre medicine doktorer, medan de andra stipendiaterna var forskare på licentiat- och kandidatnivå inom medicin, med undantag av en kandidat i filosofi. Alla fick stipendier för forskning om olika cancersjukdomar, inte för att skriva doktorsavhandlingar. Samma linje fortsatte nästa år med den skillnad att det nu fanns det inte några medicine doktorer bland stipendiaterna, men en kandidat i naturvetenskaper, Matti Hakama.
År 1966 fanns det redan några docenter bland stipendiaterna, Ilkka Häkkinen och Lauri Laitinen, men den första professorn kom på listan över stipendiater först 1971, då Sakari Timonen fick ett stipendium på 1 000 mark för att bjuda in doktor O.A.N. Husain till Finland för att föreläsa vid utbildningsevenemang av Sytologiyhdistys och Suomen gynekologiyhdistys. Den första forskaren på professorsnivå som beviljades ett stipendium för forskning var biträdande professor, senare professor i klinisk kemi vid Åbo universitet Veikko Näntö, som 1979 beviljades 10 000 mark (drygt 6 200 euro) för forskningen ”Hivenmetallimääritykset pahanlaatuisten kasvaintautien diagnostiikassa ja hoitovasteen seurannassa”. Professorer började bli vanligare som stipendiater först mot 1990-talet.
År 1966 fick redan ett par docenter stipendiet
Fram till 1973 ansvarade ett vetenskapligt utskott för fördelningen av Cancerstiftelsens stipendier. Utskottets vetenskapsmedlemmar Osmo Järvi, Lauri Kalaja, Erkki Saxén och Sakari Timonen var alla var erfarna professorer och hade en bra uppfattning om hur man med hjälp av stipendier bäst kunde främja den finländska cancerforskningen. De kom fram till att i huvudsak bevilja stipendier till unga forskare som de ansåg vara begåvade och som representerade olika områden inom cancerforskning. På grund av väljarnas bakgrund fördelades många stipendier till patologer, men även många andra områden, såsom radiologer, immunologer samt forskare inom tarm- och lungcancer. Förutom Matti Hakama beviljades stipendier också till andra forskare på Cancerregistret, medicine licentiat Lyly Teppo och kandidaten i samhällsvetenskaper Marja Lehtonen.
Utskottet lyckades i huvudsak bra i sina val, eftersom de senare välkända forskarna patologen Eero Saksela, molekylbiologen Kai Simons, immunologen Pekka Häyry och virologen Antti Vaheri fanns bland de första stipendiaterna. Aarne Rintala, som under det första året fick ett stipendium för forskning av strålningsskador och behandling av dem, åkte till Saigon som kirurg under Vietnamkriget 1972. Där behandlade han bland annat Phan Thi Kim Phúc med hudtransplantat, alltså den flicka som bränd av napalm sågs springa naken och plågad på ett av de kändaste krigsfotografierna i världen.
Under de första åren beviljades få resebidrag, och de riktades under en lång tid främst till Europa.
Medlemmarna i utskottet hade själv gjort studieresor utomlands så de förstod hur viktigt det var att unga forskare fick hämta information om den senaste utvecklingen inom internationell cancerforskning. På grund av bristen på medel kunde resestipendier dock beviljas först 1969, då Olga och Otto Källströms minnesfond och Professor Lauri Kalajas fond sammanlagt delade ut tre stipendier för studieresor till England. Kalajas fond, som riktade sig särskilt till att stödja studieresor beviljade årligen resebidrag fram till 1993 och sedan ännu 2017, då den överfördes till Cancerstiftelsens dispositionsfond.
Det var få resestipendier som beviljades under de första åren, och de riktades länge i huvudsak till Europa, särskilt till England, och de användes också för att bjuda in utländska forskare som föreläsare till Finland. Till en början beviljades resestipendier i huvudsak till docenter. Som första medicine licentiat och kvinna fick Liisa Tuominen 1972 ett resestipendium på 1 000 mark för en studieresa till London. Efter tre år kunde också medicine och kirurgie doktor Eeva Nordman med hjälp av ett stipendium göra en studieresa till London och medicine licentiat Irma Soini en symposieresa till New York. Soinis resa var den första resan till USA som Cancerstiftelse stödde. USA hade efter andra världskriget blivit ett ledande land inom medicin.
Från och med 1970-talet reste forskarna med stöd av Cancerstiftelsen till nästan hela världen, inklusive Argentina, Mexiko och Japan, men de mest populära resmålen kom att bli USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Sverige. Antalet resestipendier började öka först på 1990-talet, då man årligen gjorde i genomsnitt strax under 50 resor. Resestipendier delades ut från mitten av 1990-talet på våren, medan huvudutdelningen av stipendier skedde i november. På 2000-talet ökade antalet årliga resor till drygt 60 tills coronapandemin stoppade beviljandet av stipendier för 2021 och 2022. År 2023 beviljades stipendier igen, nu var antalet stipendiater 64.
På grund av bristfälliga uppgifter var det inte möjligt att utarbeta en enhetlig presentation av resmålen, men USA var fortfarande det klart populäraste landet för resor på 2000-talet, och även de gamla europeiska favoritresmålen behöll sin position. Däremot gjordes nästan inga resor med Cancerstiftelsens stipendier till Sovjetunionen och Ryssland.
Fördelning av resestipendier i antal och enligt kön 1969–2003
Fördelning av stipendier för doktorsavhandlingar i antal och enligt kön 1981–2002
Antalet stipendiater ökade inte så mycket fram till 1980-talet, men det genomsnittliga beloppet för stipendierna ökade i och med inflationen nästan trefaldigt. Även om största delen av stipendierna fortfarande gick till till unga forskare, beviljades de första egentliga stipendierna för doktorsavhandlingar först 1981. Då beviljade Paasikivis fond 5 000 mark till Pentti P. Kilkku för tryckning av doktorsavhandling och Aura, Anna och Hanna Vuolle-Apialas fond 15 000 mark till Susan Pfeifer för slutförande av doktorsavhandling.
Under 1982–83 utdelades inte några stipendier för doktorsavhandlingar, men från och med 1984 började man dela ut stipendier varje år. Till en början kom den viktigaste finansieringen från Paasikivis fond, som under 1984–91, 1996–98 och 2013 beviljade stipendier i huvudsak enbart för doktorsavhandlingar. På 2000-talet blev Cancerstiftelsens dispositionsfond den viktigaste beviljaren av stipendier för doktorsavhandlingar.
Antalet stipendier för doktorsavhandlingar ökade i slutet av 1980-talet till 36, men därefter stannade ökningen i några år tills man år 1997 nådde den högsta toppen någonsin med 48 stipendier. Antalet stipendier för doktorsavhandlingar beviljade på 2000-talet varierade betydligt från år till år, från 6 till 40. Även om Cancerstiftelsens stipendier inte var några arbetsstipendier utan så kallade uppmuntringsstipendier, var konkurrensen om dem hård. Stipendier beviljades i huvudsak enbart till forskare som redan hade kommit långt i sin forskning. I praktiken var kravet att minst hälften av arbetet skulle vara färdigt, men ofta krävdes även minst en godkänd publikation för finansiering.
Majoriteten av Cancerstiftelsens stipendier hade alltid beviljats för forskning. Andelen av hela stipendiebeloppet var över 83 procent på 1980-talet och ökade på 1990-talet till nästan 88 procent för att under det andra decenniet av 2000-talet redan vara över 95 procent. Storleken och ökningen av andelen forskningsstipendier förklaras delvis av att de till en början ofta omfattade anställning av hjälpande arbetskraft, senare kostnader för forskningsgruppen, men i huvudsak har anledningen varit en strävan efter att förbättra förutsättningarna för forskning. (Diagram 5, s. 144).
År 1995 började Cancerstiftelsen bevilja stipendier även för psykosocial cancerforskning som bland annat undersöker psykiska och sociala faktorer som förknippas med uppkomsten av cancer, riskfaktorer, diagnos och olika stadier av cancer. Det här första året fick medicine doktor Klaus Lehtinen, docent Teuvo Tammela samt filosofie magister Arja Aho och forskningsprofessor Jouko K. Lönnqvist stipendier för denna typ av forskning.
Mot 2000-talet nådde forskningsprojekt inom psykosocial cancerforskning, som i sig upplevdes viktiga, inte längre framgång i stipendienämnden i den hårda konkurrensen med ansökningar i grundforskning och klinisk forskning. Harri Vertio, som sedan 2003 var Cancerföreningens generalsekreterare, lyckades införa man vid ansökan våren 2006 förutom resestipendier även lade till stipendier för psykosocial cancerforskning. Denna separata ansökan arrangerades fram till 2018, då man frångick den på grund av minskat antal ansökningar. När man inte hade nått den önskade ökningen på vetenskaplig nivå med riktad finansiering för psykosocial forskning, fanns det i ansökningsanvisningarna för stipendier 2022 inte längre något omnämnande om särskild allokering av finansiering för just detta ändamål. Detta innebar att forskare inom det psykosociala området var tvungna att ansöka om samma finansiering som andra forskare.
Stipendierna erbjöd en möjlighet till både forskning och finansiering av fortsatta studier, vilket gjorde att konkurrensen om dem var hård och rättvisan vid fördelningen av dem diskuterades livligt. Den största uppmärksamheten och konkurrensen riktades alltid till fördelningen av forskningsstipendier, och framför allt från 1994, fördelningen av storstipendier, eftersom de möjliggjorde fokus på forskning och samtidigt var ett bevis på att forskarens arbete uppskattades.
Tryck riktades framför allt mot stipendienämnder som inte hade någon enkel uppgift. Urvalsproblemet löstes inte endast genom jämn fördelning av medlemmar i stipendienämnderna, utan mycket berodde också på hur väl ansökningar från olika områden kunde uppfylla bedömningskommittéernas kriterier under olika år. Dessutom var grundorsaken inte själva urvalet utan stipendiernas knapphet, vilket hade varit det största problemet för stiftelserna ända från början. Professor Gustaf Komppa, som var frustrerad över motsättningen mellan antalet goda ansökningar och det ringa antalet stipendier att fördela, konstaterade 1946 att man för ett ändamålsenligt genomförande hade behövt ett underverk likt ”fem bröd och två fiskar”. I likhet med Komppa kunde Cancerstiftelsens stipendienämnder inte heller göra dylika underverk.
Både under det vetenskapliga utskottets tid och stipendienämndens tid gick majoriteten av stipendierna till forskare inom grundforskning. Under 1989–94 fick grundforskning i snitt ca 70 procent av stipendierna, medan klinisk forskning fick nöja sig med ca 20 procent och den sammanlagda andelen av epidemiologisk forskning och resestipendier stannade på runt 10 procent. Andelen klinisk forskning ökade mot 2000-talet till över 40 procent, men sjönk sedan under millenniets första decennium till en tredjedel av forskningsstipendierna. (Nästa diagram).
Fördelning av storstipendier beviljade av Cancerstiftelsen mellan grundforskning och klinisk forskning samt epidemiologisk forskning 1989–2022
Den snabbt genomförbara grundforskningen var mycket bättre lämpad för Cancerstiftelsens nya fördelning av nya stipendier som följde en cykel på högst två eller tre år, än den epidemiologiska och till stora delar även den kliniska forskningen som ofta bedrevs på längre sikt. Efter exponering som orsakat cancer kan det ta flera år innan cancern börjar utvecklas, vilket gör att man också skulle behöva följa upp exponerade grupper lika länge för att få korrekta resultat. Samma gäller även interventions- och screeningforskning för förebyggande av cancer.
Cancerstiftelsens tillräckligt långvariga stöd för högkvalitativa långvariga forskningar har lyckats bäst utanför det vanliga stipendieansökningsförfarandet.
Sjukdomsbaserad forskning som passade cykeln på ett till tre år garanterade snabbare men samtidigt även mindre pålitliga forskningsresultat än exponeringsbaserade forskningsmetoder. Att få stöd från Cancerstiftelsen under tillräckligt många år har lyckats bäst utanför den normala stipendieansökningspraxisen. Till exempel Cancerregistret hade framgångsrikt lyckats bära ansvar för genomförande och övervakning av fleråriga projekt.
Nedskärningar i den offentliga forskningsfinansieringen orsakade av lågkonjunkturen minskade framför allt antalet stipendier för klinisk forskning. Representanterna för grundforskning som arbetade med celler och molekyler lyckades hålla penningkranarna öppna bättre än representanterna för klinisk forskning som arbetade med patienter. Detta oroade Cancerstiftelsen, eftersom man inom den kliniska forskningen också försökte utveckla nya behandlings- och diagnosmetoder för cancersjukdomar samt främja praxis inom hälsovården. Resultaten från klinisk forskning kunde dessutom tillämpas väldigt snabbt, medan grundforskning kan leda till resultat först efter decennier eller rentav århundraden. Då kan de visserligen vara avgörande.
Den statliga forskningsfinansieringen (VTR, tidigare EVO) som möjliggjorde klinisk forskning vid universitetssjukhus hade ökat på 1990-talet, men i början av 2000-talet gjordes nedskärningar så att stödet sjönk från 90 miljoner i början av millenniet till nästan en fjärdedel, alltså 25 miljoner euro fram till 2020. Tillsammans med Duodecim, Lääketeollisuus ry, Finlands läkarförbund och medicinska fakultet samt andra stiftelser som stöder medicin vädjade Cancerorganisationerna till riksdagen för att säkra den statliga forskningsfinansieringen. Vädjan ledde inte till önskat resultat, trots att denna finansiering var en viktig möjliggörare av klinisk forskning fri från alla bindningar och bidrog till utvecklingen av kliniska forskares karriärer.
Bristen på finansiering ledde till att den medicinska forskningens fokus började skifta från den kliniska miljön till grundforskares laboratorier, och nästan enbart biovetare började ansvara för biomedicinsk forskning medan antalet läkarforskare minskade.
Grundforskare har fått cirka två tredjedelar av Cancerstiftelsens stipendier.
Cancerstiftelsen försökte förbättra den kliniska forskningens ställning, vilket syntes vid beviljandet av stipendier på 2010-talet då representanter inom denna disciplin under flera år fick över 40 procent av stipendierna, under 2012 och 2018 för första gången över hälften.
Trenden för forskningsstipendier upprepades vid fördelningen av storstipendier beviljade av Cancerstiftelsen. Av åtta storstipendier 1993–2001 fick grundforskare sex, av sju stipendier 2002–08 tre, av 13 stipendier 2009–15 åtta och av 19 stipendier 2016–22 fick grundforskare 14. Allt som allt hade grundforskarna fått ca två tredjedelar av storstipendierna beviljade av Cancerstiftelsen. (Diagram 9, s. 154).
Om man ser till universitet gick överlägset flest stipendier i slutet av 1900-talet till forskare vid Helsingfors universitet (i genomsnitt ca 40 procent av stipendierna), näst flest stipendier till Åbo och Uleåborg och minst till Tammerfors och Kuopio. I början av 2000-talet varierade centralsjukhusens andelar ganska mycket, men Helsingfors universitets andel förblev klart störst. Åbo universitets andel förstärktes på 2010-talet, men även Tammerfors och östra Finlands (Kuopio och Joensuu) universitet fick tidvis mycket stipendier medan andras andel mestadels stannade på under 10 procent.
Om man tittar på kön vid fördelningen av Cancerstiftelsens stipendier kan man se den stora förändring som skett inom vetenskapen i Finland efter andra världskriget. Av stipendierna som beviljades av finländska stiftelser 1919–59 gick ca 10 procent till kvinnor. Därefter började kvinnornas ställning så småningom förbättras, men vid Cancerstiftelsen var utvecklingen långsam.
Dess stipendier gick under de första 10 åren i huvudsak till män. På 1970-talet fick kvinnor ca 15 procent och under det följande decenniet ca en tredjedel av stipendierna. Mot slutet av millenniet jämnades skillnaden redan ut betydligt, även om män alltid fick fler stipendier, bortsett från 1998, då båda könen fick 79 stipendier. Det nya millenniet innebar en ny tid, eftersom kvinnor år 2001 för första gången fick fler stipendier än män.
Fördelning av storstipendier beviljade av Cancerstiftelsen mellan grundforskning och klinisk forskning samt epidemiologisk forskning 1994–2022
Under hela decenniet fick kvinnor nära 53 procent av stipendierna, och under nästa decennium ökade andelen redan till över 55 procent. Könsfördelningen hade på 30 år vänts om.
Denna typ av granskning utifrån alla stipendier ger inte alltid en fullständig bild av läget, eftersom könsfördelningen av stipendier beviljade till olika ändamål varierade. Efter 1991 har män fått fler stipendier än kvinnor endast år 1993, 1996, 2004 och 2019. Som störst var skillnaden till kvinnors fördel år 2013, då män endast fick drygt en fjärdedel av resestipendierna.
För doktorsavhandlingar var situationen rätt lika som för resestipendier. Efter 1991 har män inte fått fler stipendier för doktorsavhandlingar än kvinnor under något år. Skillnaden var allra störst i början av 2010-talet, då män endast fick drygt 10 procent av stipendierna.
Fördelningen av forskningsstipendierna är ganska annorlunda. Män har alltid fått fler stipendier än kvinnor, bortsett från 2019, då kvinnor fick 32 stipendier medan män fick nöja sig med 31. Som störst var skillnaden på 1960- och 1970-talet, då kvinnor endast fick drygt 10 procent av forskningsstipendierna. Ännu efter 2010, då största delen av resestipendierna och stipendierna för doktorsavhandlingar gick till kvinnor, fick manliga forskare nästan 58 procent av forskningsstipendierna.
När det gäller storstipendier är situationen ännu mer till männens fördel än för forskningsstipendier.
För storstipendierna var skillnaden ännu större till männens fördel än för forskningsstipendierna. De 47 storstipendier som beviljats efter 1994 har gått till 52 forskare, varav 41 har varit män, alltså nästan 79 procent. Situationen har jämnats ut något från 2010: av de 31 storstipendier som delats ut sedan dess har 10 gått till kvinnliga forskare, det vill säga knappt en tredjedel. Skillnaden blir ännu mer markant om man också beaktar storleken av de beviljade stipendierna. Manliga forskare ansöker om och får också större stipendier än kvinnliga forskare.
Det verkar som att ju svårare det är att få ett stipendium, desto bättre klarar sig manliga forskare i konkurrensen. Detta lär åtminstone delvis bero på att dessa stipendier i huvudsak kan sökas först när man under en längre tid har verkat inom branschen, och bland sådana seniorforskare har män alltid varit i majoritet – åtminstone tills vidare.
En av världens mest kända forskare inom cancergenetik, medicine doktor Lauri Aaltonen, och hans forskargrupp har fått mest stipendier från Cancerstiftelsen.
Fördelningen av forskningsstipendier i antal och enligt kön 1964–2022
