Period av parallell verksamhet
De reglementsenliga utnämningarna genomfördes i januari 1952. Niilo Voipio utsågs till organisationernas gemensamma ombud, Cancerföreningens före detta sekreterare Helmi Jaakkimainen till upplysningschef och O.O. Markula till kassör. Lennart Haapanen utsågs till finanskommitténs ordförande och till första ordförande för Cancerstiftelsens förvaltningsråd utsågs den kända upptäcktsresanden och professorn i geografi J.G. Granö. Efter att Granö dog 1956 blev Einar Ahlström ordförande.
I början av september 1954 flyttade Cancerföreningens och Cancerstiftelsens gemensamma kontor och kassa till Elisabetsgatan 21 där kontoret stannade i 54 år. Förutom Voipio arbetade följande funktionärer för stiftelsen: kassör Kalervo A.M. Lehtonen, ekonomichef Eino Rämänen, huvudbokförare Marjatta Kainulainen, kassaförvaltare Vilma Teuronen och Reino Luoto som ansvarade för textningen av kondoleansadresser.
Cancerregistret börjar föra statistik över cancerfallen i Finland.
Cancerorganisationerna flyttar till Liisagatan 21.
Sammansmältningen av organisationerna framskred 1954, då stadgarna för Cancerföreningen i Finland ändrades så att den fick en delegation dit bland annat alla medlemmar i stiftelsens förvaltningsråd valdes. Föreningens och stiftelsens samarbetsreglemente fick senare ytterligare justeras på grund av ändrade omständigheter, men grundprincipen var alltid densamma: Verksamheten ska genomföras tillsammans och i samråd med den andra.
Cancerorganisationernas arbetsfördelning hade definierats i samarbetsreglementet i stora drag, men i praktiken var det tomma ord, eftersom Cancerföreningen även deltog i sjukhus- och poliklinikverksamheten och stödjandet av vetenskaplig forskning som egentligen var Cancerstiftelsens ansvar. Detta var ofrånkomligt eftersom cancerpatienternas situation var så dålig att organisationerna var tvungna att under tio år först fokusera på utbyggnad och utrustning av Sjukhemmet Radium och sedan på grundande av hjälpsjukhus och polikliniker runt om i landet. Arbetet började direkt 1952, när Cancerföreningen enligt samarbetsavtalet överlät Sjukhemmet Radium åt Cancerstiftelsen, men på motsvarande sätt fick överta radiumet och delar av röntgenmaskinen som stiftelsen ägde.
J. K. Paasikivis fonds stipendier delas ut för sista gången i Presidentens slott.
Radiumhemmet i Åbo, som grundades 1952 av Cancerföreningen i Finlands Åboavdelning, överfördes till Cancerstiftelsen i slutet av 1957. Bilden visar den nya sjukhusbyggnaden som stod färdig 1961.
Grundandet av cancerpolikliniker, det vill säga kliniker för cancerdiagnostik var det primära målet för Cancerstiftelsen. Verksamheten vid polikliniken som öppnades i anslutning till Sjukhemmet Radium inleddes i försökssyfte, eftersom polikliniken endast var öppen två dagar i veckan och två timmar åt gången. Utifrån samlade erfarenheter organiserades polikliniken på nytt 1956, samtidigt som byggarbeten pågick vid sjukhuset. Samma år startade cancerpolikliniken vid Radiumhemmet i Åbo sin verksamhet.
Eftersom det fanns för få vårdplatser jämfört med behovet, visade sig hjälpsjukhus grundade av Cancerorganisationerna vara en fungerande lösning. Cancerstiftelsens hjälpsjukhus samarbetade med motsvarande avdelningar vid det närmaste centralsjukhuset. Patienterna fördes dagligen till strålbehandling, men den allmänna vården gavs vid hjälpsjukhus. Radiumhemmet i Åbo som drevs av Cancerföreningens avdelning i Åbo och Kaakkois-Suomen Sädehoitokoti övertogs i slutet av 1957 av Cancerstiftelsen, och stiftelsen började senare även ansvara för verksamheten vid Uleåborgs diakonissanstalt. Cancerföreningens lokala avdelning och kvinnokommittéer deltog i att täcka kostnaderna från driften av sjukhusen och de snabbt ökade läkemedelsbehandlingarna.
På 1950-talet byggde Cancerorganisationernas ekonomi på medlemsavgifter, försäljningsintäkter från olika adresser, stöd från industri- och affärsföretag samt donationer och testamenten från privatpersoner, varav de största ledde till grundandet av fonder förvaltade av både Cancerföreningen och Cancerstiftelsen. Att Finlands välstånd höll på att öka visade sig genom att Cancerorganisationernas intäkter ökade år för år, men trots det räckte de inte för att täcka de kostnader som expansionen av sjukhussystemet innebar.
Cancerföreningen började 1951 få bidrag från Penningautomatföreningen (RAY) som var bundet till grundande och byggande av sjukhus, men det hjälpte inte så mycket. Även om de beviljade medlen förblev mycket lägre än de ansökta beloppen, försökte Cancerorganisationerna i sin starka ideologi genomföra expansionen av sjukhusen enligt planerna, vilket ekonomiskt blev mycket tufft för dem. Att hjälpsjukhusen från början av 1958 omfattades av statsbidrag underlättade inte läget så mycket, eftersom bidragen kunde försenas och beloppet av dem som bäst täckte bara en tredjedel eller hälften av sjukhusens driftskostnader. Cancerorganisationerna var fortfarande tvungna att investera största delen av sina donationsmedel i att bygga sjukhus i stället för en förbättring av vården.
Cancerpolikliniken vid Radiumhemmet i Åbo inleder sin verksamhet.
Trots svårigheterna kunde Cancerorganisationerna underlätta cancerpatienters ställning ända till att samhället kunde ta huvudansvaret för driften av strålbehandlingsklinikerna. Strålbehandlingskliniken vid Helsingfors universitetscentralsjukhus togs i bruk 1962, och under årtiondet köpte kommunerna lokaler och utrustning av Cancerstiftelsen som användes för behandling av patienter, och klinikerna fortsatte sin verksamhet i anslutning till universitets- och centralsjukhus.
På grund av sjukhus- och poliklinikverksamheten hade Cancerstiftelsen på 1950-talet lyckats finansiera vetenskaplig forskning endast med några hundratusen mark per år. Detta berodde delvis på att Cancerföreningen hade börjat stödja vetenskapligt arbete före Cancerstiftelsen, och föreningen ville inte avstå denna ställning. Efter att Cancerstiftelsens styrelse på våren 1952 hade föreslagit att Republikens President J.K. Paasikivis fond, som hade grundats på initiativ av stiftelsen, i stället för Cancerföreningen skulle lyda under stiftelsen, avslog finanskommittén och Cancerföreningens styrelses begäran. Föreningen ville att den ansedda Paasikivi-fonden också i fortsättningen skulle lyda under den, vilket skulle garantera föreningen goda kontakter till statsledningen. Fondens stipendier delades ut i Presidentslottet fram till 1955.
Cancerföreningens ställning som den viktigaste finansiären av cancerforskning stöddes dessutom av två andra faktorer. För det första gick den in för att starkt stödja utvecklandet av cancerstatistik. År 1952 grundade föreningen Cancerregistret som på några decennier blev ett cancerregister och ett forskningsinstitut i världsklass. Cancerföreningens goda internationella relationer ledde i sin tur till att utländska stiftelser började stödja finländsk cancerforskning genom föreningen. De mest betydande av dessa var den amerikanska stiftelsen Damon Runyon Memorial Fund som stödde finländska cancerforskare 1952–1967 med nästan 20 miljoner mark och den indisk-engelska Lady Tata Ltd-fonden som 1956–57 stödde Harald Teirs och Kai Setäläs forskning.
Cancerföreningens och Cancerstiftelsens gemensamma finanskommittés arbete upphörde 1959 när utvecklingen av organisationernas samarbete hade lett till att de nästan helt smält samman och deras verksamhetsmål var nästan lika. I stället grundades ett gemensamt arbetsutskott för organisationerna, där professor Lauri Kalaja valdes till ordförande och Sakari Mustakallio, bankdirektörerna Martti J. Paloheimo och Osmo Toikka, chefredaktör Osmo Mäkeläinen och Niilo Voipio blev medlemmar. Arbetsutskottet utsåg inom sig en finansdivision med uppgift att sköta framför allt finanser, budgetar och frågor kring bokslut. Till finansdivisionen valdes Toikka, Paloheimo och Voipio som i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet fick titeln generalsekreterare.
Cancerorganisationerna beslutar om den regelbundna utvecklingen av Cancerregistrets verksamhet.
Cancerorganisationernas hjälpsjukhus omfattas av statligt stöd.
Professor Erkki Saxén, professor i patologisk anatomi, var en internationellt erkänd expert på cancer. Tillsammans med sin far Arno Saxén bidrog han till grundandet av det finska cancerregistret 1952, som under hans ledning utvecklades till ett cancerregister och forskningsinstitut i världsklass. Saxén var aktiv i internationella frågor och hjälpte många finska forskare att få tillgång till utländska institut. Han var styrelsemedlem i Cancerstiftelsen 1969-88.
Bildandet av arbetsutskottet visade att den samarbetsmodell som Cancerstiftelsen och Cancerföreningen 1952 hade avtalat om inte längre fungerade i det läge som rådde i början av 1960-talet, där flera sjukhus och hundratals vårdplatser var på Cancerorganisationernas ansvar. Behovet av omplanering förstärktes av att harmoniseringen av organisationernas verksamhet hade lett till att det var svårt att bilda en uppfattning om organisationernas ekonomiska läge utifrån deras gemensamma bokslutsdokument. Till och med Niilo Voipio, som var medlem i arbetsutskottets finansdivision, var tvungen att klaga på att försöket att ”separat ta reda på stiftelsens och föreningens resultat är nästan omöjligt om inte någon person som varit med vid utarbetandet av balansräkningarna finns med och detaljerat förklarar vilka punkter som gäller stiftelsen och vilka föreningen.”
Cancerstiftelsens och Cancerföreningens gemensamma arbetsutskott grundas.
William Thurings stiftelse grundas.
När man 1962 på allvar började begrunda en förenkling av Cancerorganisationernas organisation lyftes flera alternativ fram. Bland dem ansåg förvaltningsråd Urho Miettinen, som hade anlitats av Cancerföreningen som juridisk expert och hade suttit i dess styrelse från 1956, att det mest tillrådliga alternativet var förslaget enligt vilket Cancerföreningens och Cancerstiftelsens samarbetsavtal skulle ändras utan att rucka på någon av parternas stadgar så att den ena blir den operativa och den andra den ägande organisationen.
Miettinen ansåg att med tanke på organisationernas allmänna karaktär och historia borde Cancerföreningen vara den som idkar sjukhusverksamhet, upplysningsarbete och utbildningsverksamhet och även stödjer forskning och upprätthåller Cancerregistret. Cancerstiftelsen däremot skulle uppfylla sitt syfte och donatorernas önskemål genom att använda Cancerföreningen som sitt verkställande organ och bevilja den de medel som föreningen behöver i sin verksamhet. Cancerföreningen skulle överlåta all sin ackumulerade egendom till Cancerstiftelsen och även de nya testamentsmedlen riktade till den, eftersom mottagaren av testamentet kan uppfylla donatorns vilja genom stiftelsen.
Det blir obligatoriskt att skicka canceranmälningar till Medicinalstyrelsen.
Cancerorganisationerna måste fortfarande investera en stor del av de mottagna donationerna i sjukhusbyggande.
Vilma Teuronen var chef för Cancerstiftelsens adresstjänst 1951-58 och kassör 1959-62. År 1962 blev hon kassör för Cancerorganisationernas centralbyrå, en post som hon innehade fram till slutet av 1982.
Urho Miettinen verkade som föredragande av stiftelsefrågor vid justitieministeriet alltså kunde Cancerorganisationerna lita på hans expertis. Miettinens utkast till ett nytt samarbetsreglemente för Cancerstiftelsens och Cancerföreningen godkändes i november 1963, och trädde i kraft i början av 1964.
Beslutet innebar att Cancerstiftelsen avstod från egen personal medan Cancerföreningen började ta hand om dess uppgifter mot ersättning. Stiftelsens sista egna medarbetare var ekonomichefen Eino Rämänen, huvudbokföraren Marjatta Kainulainen, kassaförvaltaren Vilma Teuronen och textaren Reino Luoto som alla förutom Luoto anställdes hos föreningen.
Cancerstiftelsens och Cancerföreningens nya samarbetsreglemente godkänns.