Cancerstiftelsen grundas

Arbetet mot cancer var i början av 1900-talet kvar på en lägre nivå i Finland än i övriga Norden, eftersom staten hade varit tvungen att inom hälsovården främst fokusera på bekämpningen av tuberkulos. Situationen oroade framför allt Finlands läkarförbund som i mars 1936 tillsatte en kommitté för att grunda en organisation för bekämpning av cancersjukdomar. Cancerföreningen i Finland grundades 11 november 1936 och hade som mål att som nationell centralorganisation bekämpa cancersjukdomar. Föreningen strävade efter att bekämpa och förebygga cancer genom upplysningsarbete, genom att effektivera vården av cancersjuka, främja den vetenskapliga forskningen samt ge stöd till cancerpatienter socialt och ekonomiskt.

Cancerföreningens verksamhet fick en bra start när den med hjälp av verkliga statsrådet Waldemar von Frenckells testamentsgåva på fem miljoner mark (över 2,2 miljoner euro 2022) kunde köpa 5,6 gram radium till landet för behandling av cancersjuka. Huvudparten av radiumet hyrdes ut till staten som använde det i radiumkanonen vid strålbehandlingskliniken vid Allmänna sjukhuset i Helsingfors 1938–61. Hyresinkomsten från radium utgjorde vid sidan av intäkter från medlemsavgifter Cancerföreningens enda inkomstkälla, så föreningen hade små förutsättningar att förbättra bekämpningen av cancersjukdomar.

Andra världskriget och de tunga krigsskadestånds- och återuppbyggnadsåren därefter begränsade föreningens möjligheter att effektivera cancerarbetet. Framför allt när föreningens ledning, som i huvudsak bestod av medelålders professorer och personer med hög social ställning, inte kunde införa nya metoder för att samla medel för att förbättra cancerpatienters ställning. Situationen bekymrade framför allt Strålbehandlingsklinikens yngre läkare som i sitt dagliga arbete fick möta den bistra vardagen för cancervården. Tillsammans med cancerpatienternas anhöriga försökte de komma på hur de snabbt kunde förbättra den svåra vårdsituationen.

Finlands svåra cancersituation, som visade sig genom krisande cancerforskning, uppmärksammades även i offentligheten. I sin artikel för Hufvudstadsbladet i augusti 1947 beklagade Kai Setälä sig över att den experimentella cancerforskningen hotades av svältdöd rent konkret, eftersom det inte fanns medel att ens mata de försöksdjur som användes vid forskningen. Cancerföreningen beviljade i september 1947 ett stipendium på 410 000 mark (drygt 28 000 euro) till bland annat Setälä, Kalevi Kettunen och Erkki Saxén, men för de kommande åren fanns det inte längre bidrag att ge.

Det finns bara få vårdplatser, för lite radium, så lite pengar till cancerforskning att vetenskapsmän måste betala sitt arbete för cancerpatienter med egna medel.

Suomen Kuvalehti i sin tur publicerade i sitt nummer från mitten av september 1947 en artikelserie, där det krävdes att allvarlig uppmärksamhet skulle riktas på cancersituationen i Finland.
Bakom artikelserien låg chefredaktör Ilmari Turja som över 10 år tidigare i sin tidning hade fört en kampanj för ett nytt barnsjukhus genom liknande åsiktsuttryck. När man på den tiden beklagade sig över att ingenting görs, även om barn dog i usla förhållanden, konstaterades det nu i tidningens ledare:
Det finns bara få vårdplatser, för lite radium, så lite pengar till cancerforskning att vetenskapsmän måste betala sitt arbete för cancerpatienter med egna medel.

Efter ledaren hade Turja placerat tre artiklar om cancer. Först konstaterades det i artikeln ”Cancer är inte obotligt” av journalisten Osmo Mäkeläinen att cancer är en framtida risk som kommer att skörda allt fler offer i och med att befolkningen åldras. Så länge som man inte visste vad cancer orsakas av var det viktigaste vid behandling av cancerpatienter att den påbörjades så snabbt som möjligt.

Efter Mäkeläinen presenterade medicine och kirurgie doktor Kai Setälä i två artiklar både nya resultat från cancerforskningen, såsom behandling med hormoner och senapsgas, och nya forskningsobjekt, såsom faktorer som påverkar uppkomsten av cancer. Målet var att ge läsarna en bild av hur forskarna redan hade nått bra resultat i sitt arbete mot cancer och att det fanns skäl att stödja deras arbete.

Artikeln påverkade Kalevala Koru Oy:s verkställande direktör Aino-Mari Mecklin djupt. Knappt en vecka efter att Suomen Kuvalehti kom ut bjöd hon Setälä, Mäkeläinen och Strålbehandlingsklinikens socialskötare Maija Laine (från hösten 1948 Penttilä) hem till sig för att diskutera möjligheten att grunda en stiftelse som skulle fokusera på grundandet av polikliniker specialiserade på tidig diagnos av cancer. Även om Setälä kunde anses som initiativtagare till idén om att grunda Cancerstiftelsen var det Mecklin som genomförde den. Frågan låg henne varm om hjärtat, eftersom hennes make forstrådet Ahti Mecklin året innan hade dött av cancer. Att förlora en nära person har i Finland som i många andra länder varit en viktig anledning till grundandet av en stiftelse eller fond som stödjer läkarvetenskapen.

Vid mötet kom de enhälligt fram till att grunda Cancerstiftelsen med det huvudsakliga syftet att inrätta en cancerpoliklinik, först i Helsingfors och senare i olika delar av landet. De viktigaste punkterna i stadgarna fastställdes, och det bestämdes att åtgärder för att grunda stiftelsen skulle vidtas. Stiftelsen behövde få en förtroendeingivande styrelse och stadgarna sin slutliga form och bli fastställda av myndigheten.

För att uppfylla detta hölls ett nytt möte den 1 november där även professorn i internmedicin Gösta Becker och medicine licentiat Carl-Erik Johanson (från 1957 Unnérus) deltog. Mötet kom fram till att man allra först behövde få klarhet i att Cancerföreningen inte hade något emot grundandet av stiftelsen och dess huvudsyfte, det vill säga grundandet av cancerpolikliniker. Detta bekräftades 24.1.1948 när Cancerföreningens sekreterare Helmi Jaakkimainen meddelade att föreningens styrelse var positiv till att Cancerstiftelsen skulle ansluta sig som medlem och att föreningen redan själv hade beslutat om att förespråka grundandet av en cancerpoliklinik i Helsingfors.

När detta avgörande hinder för grundandet av Cancerstiftelsen hade eliminerats började saker hända snabbt. Stiftelsens förslag till stadgar finslipades och samtidigt fastställdes sammansättningen för stiftelsens styrelse och andra frågor kring verksamhetens uppstart, såsom ansökan om skattefrihet för donationer.

Enligt stadgarna var stiftelsens syfte att ”samla medel, i första hand för att grunda en Cancerpoliklinik dit vem som helst som misstänker sig ha cancer kunde komma för vederbörlig läkarkontroll”.

Åtgärderna för grundandet slutfördes den 4 februari 1948, då stadgarna för Syöpäsäätiö-Cancerstiftelsen godkändes och skickades till justitieministeriet för fastställelse.

Stiftelsens datum för grundande noterades till 12.2.1948, då stiftelsens stiftelseurkund undertecknades. Enligt stadgarna var stiftelsens syfte att ”samla medel, i första hand för att grunda en Cancerpoliklinik dit vem som helst som misstänker sig ha cancer kunde komma för vederbörlig läkarkontroll”.

Dessutom hade stiftelsen planer på att främja cancerbehandling och den vetenskapliga forskningen om cancersjukdomar, arbeta med cancerupplysning och stödja mindre bemedlade cancerpatienter.

Bland de som undertecknade stiftelseurkunden fanns förutom Mecklin, Setälä, Mäkeläinen, Laine, Becker och Johanson även chefredaktören Ilmari Turja, skulptören Emil Cedercreutz, konstnären Germund Paaer och inspektören hos Medicinalstyrelsens sjukskötarutbildning Venny Snellman, som alla dessutom blev valda till stiftelsens styrelse. Tack vare Snellman som den betydande utvecklare inom sjukvårdsbranschen hon var hade landets ansvarsmyndighet inom hälso- och sjukvård en representant i både cancerföreningens och Cancerstiftelsens styrelse, eftersom Medicinalstyrelsens generaldirektör Oskar Reinikainen hade tillhört föreningens styrelse ända sedan den grundades.

Efter att justitieministeriet hade fastställt Cancerstiftelsens stadgar samlades de undertecknade till ett konstituerande möte 26.2.1948. Vid mötet valdes Aino-Mari Mecklin som första ordförande för stiftelsens styrelse, medicine och kirurgie doktor Kai Setälä som vice ordförande och filosofie kandidat Osmo Mäkeläinen som sekreterare och kassör. Stiftelsen fick också ett arbetsutskott som förutom ordförande och sekreterare utsåg Maija Laine.

Som jämförelsen här visar skiljde sig stiftelsens syften inte så mycket från Cancerföreningens syften. Frågan handlade därför i huvudsak om att stiftelsens grundare snabbt och med hjälp av nya insamlingsmetoder ville förbättra cancerpatienters ställning, vilket gjorde att resurserna behövde användas på att grunda cancerpolikliniker. Med hjälp cancerpoliklinikera kunde cancersjukdomar diagnostiseras i så god tid att de fortfarande kunde botas. Samtidigt skulle de skingra den allmänna tron att cancer innebar en dödsdom.

När Havulinna Oy i slutet av mars hade donerat 50 000 mark (nästan 2 600 euro) som grundkapital för Cancerstiftelsen noterades det i stiftelseregistret 9.4.1948. För att fira detta höll stiftelsen sin första presskonferens. Till tillställningen som hölls i restaurang Savoy 19.4 kom 25 representanter från pressen som fick en kort redogörelse av stiftelsens syfte och mål. Genom god mat hoppades man få journalisterna att skriva positivt om den nya stiftelsen, och därför bjöds de på cocktailar, förrätter och bakelser som bekostats av fru Mecklin.

Cancerstiftelsens första årsmöte arrangerades den 12 maj 1948. Vid mötet ändrades styrelsens sammansättning när konstnärerna Cedercreutz och Paaer lämnade sina poster och kommerserådet Einar Ahlström och professorn i kemi Per Ekwall valdes. Som stiftelsens sekreterare kallades Osmo Mäkeläinen som fram till dess även hade skött uppgifterna för stiftelsens kassör. Som ny kassör valdes ekonom O.O. Markula som samtidigt blev stiftelsens första egentliga funktionär. Stiftelsens kontor placerades till en början i Kai Setäläs mottagningsrum i Munksnäs.