Nyorientering

Under ledning av professorn i strålningslära Pentti J. Taskinen, som hade valts till ny ordförande 1985, fattade Cancerstiftelsens styrelse ett principbeslut: Cancerstiftelsen uppnådde bäst sitt syfte genom att öka sitt stöd till cancerforskning. Beslutet innebar att vissa av stiftelsens gamla verksamhetsformer skulle läggas ner eller minskas betydligt. När huvudansvaret för grundandet och driften av vårdinrättningar samt stödjandet av mindre bemedlade cancersjuka i huvudsak hade flyttat över till samhället kunde Cancerstiftelsen i hög grad ge upp finansieringen av dessa stödformer. Den stödde dock fortfarande Cancerföreningens poliklinikverksamhet, men överlät ansvaret för stödjandet av mindre bemedlade cancersjuka i huvudsak på sina fonder, såsom Elin och Fanny Vikmans, Eeva Rastas och Aleksi Aaltonens fond.

Cancerstiftelsen fortsatte även att arrangera Cancerstiftelsens symposier, eftersom de hade utvecklats till ett betydande utbildningsevenemang. Cancerstiftelsen följde den allmänna utvecklingen inom cancerområdet, vilket visade sig i att den nappade på idén från Cancerkommitténs betänkande om att börja stödja försök med terminalvård, det vill säga vård i livets slutskede. Det fanns anledning till detta, eftersom vården av döende patienter var så gott som obefintlig i Finland, och framför allt för cancerpatienter kunde vårdperioden vara lång. Cancerstiftelsen blev förutom Medicinalstyrelsen och Birkalands Cancerförening en av de viktigaste utvecklarna av palliativ vård i Finland.

Huvudsyftet med Cancerstiftelsen var dock stödjande av vetenskaplig forskning, eftersom den likt Cancerkommittén ansåg att cancersituationen i Finland hade nått en punkt där man bäst kunde svara på utmaningarna genom att effektivera den vetenskapliga forskningen. I Cancerstiftelsens bidragspolitik började inriktningen synas 1986, då hälften av den lyckade kampanjen ”Kaikki syöpää torjumaan” (Alla mot cancer) riktades till stöd för vetenskap. Tack vare detta kunde stiftelsen dela ut ett större antal stipendier.

Bidragspolitikens nya inriktning understöddes av Niilo Voipio, sekreteraren för kommittén ledd av Sakari Timonen, som hade haft en stor inverkan på Cancerregistrets utveckling och även i övrigt varit positiv till vetenskaplig forskning. Efter att i 37 år ha verkat för Cancerorganisationerna gick han i pension i slutet av1986. För att visa respekt för den vetenskapsvänliga Voipios arbete grundade Cancerstiftelsen 1987 Niilo Voipio-priset som skulle delas ut vart tredje år i syfte att uppmuntra och/eller belöna forskare som var särskilt meriterade inom vetenskaplig forskning om cancersjukdomar och tillämpning av forskning. Det första priset delades ut 1989  ovh det gick till Sakari Timonen.

Med anledning av sitt 50-årsjubileum 1986 tog Cancerföreningen initiativ till att grunda Stiftelsen för Finlands Cancerinstitut. Enligt föreningen behövde cancerforskningen skyndsamt effektiveras för att säkerställa toppforskares möjligheter till forskning så att man lyckas avhålla begåvade cancerforskare från att flytta utomlands. Även om Cancerstiftelsens styrelse på våren 1969 hade bekymrat sig för att grundandet av Stiftelsen för Cancerforskning krånglade till Cancerorganisationernas redan invecklade organisation, var de nu positiva till grundandet av stiftelsen. Anledningen var förmodligen att organisationens beslutsfattare hade fått höra att staten skulle satsa lika mycket medel på cancerforskningen som den nya stiftelsen skulle få av organisationerna.

När Cancerföreningen, Cancerstiftelsen och Stiftelsen för Cancerforskning tillsammans hade betalat Stiftelsen för Finlands Cancerinstituts grundkapital på 500 000 mark noterades den i stiftelseregistret i april 1987. Till ombud för den nya stiftelsen utsågs medicine licentiat, magistern i statsvetenskap Liisa Elovainio, som efterträtt Niilo Voipio och verkat som Cancerorganisationernas generalsekreterare sedan börjat av året. Stiftelsens syfte var att effektivera den högklassiga cancerforskningen i Finland och på så sätt främja förebyggande och behandling av cancer. När de som talade om statligt stöd handlade i enlighet med den karelska visdomen att man inte kan få två bra saker på samma gång, ett löfte och genomförande av det, var Cancerorganisationerna efter några år tvungna att bli den huvudsakliga finansiären.

Stiftelsen för Finlands Cancerinstitut förband sig att följa gentlemannaavtal i sin medelinsamling, enligt vilket en direkt insamling från befolkningen tillhörde Cancerorganisationerna. Likaså riktades till exempel testament och donationer till organisationerna. Den nya stiftelsen försökte bland annat i sin medelinsamling undvika konkurrens med både Cancerorganisationerna och Kympin Lapset samt andra cancerorganisationer. På så sätt riktades dess medelinsamling till en rätt smal sektor, det vill säga främst samarbete med företag. Cancerstiftelsen och Cancerinstitutet samarbetade tätt även vid grundandet av det nationella cancercentret FICAN 2019.

Den positiva utvecklingen ökade Cancerstiftelsens pondus bland Cancerorganisationerna. Detta visade sig i början av 1990-talet genom att verksamheten mer omfattande än tidigare började beskrivas i organisationernas verksamhetsberättelser, och i deras gemensamma arbetsutskott började man förbereda en sammanslagning av Stiftelsen för Cancerforskning med Cancerstiftelsen för att göra administrationen lättare.

Målet verkade till en början uppfyllas väl. Efter att Skattestyrelsen hösten 1990 hade förklarat Cancerstiftelsen för 1991–92 som en stiftelse vars penningdonationer en sammanslutning fick dra av sina inkomster i statsbeskattningen ansåg arbetsutskottet att sammanslagningen kunde påbörjas. Nu fanns det bara ett hinder kvar, men det visade sig vara besvärligt. Enligt myndigheternas uppfattning var det inte självklart att testamenten till Stiftelsen för Cancerforskning som ännu inte var kända i sinom tid kunde överföras till Cancerstiftelsen. Det fanns risk för att testamentet skulle överklagas och frågan skulle hamna i rätten.

Eftersom det inte rådde någon säkerhet i frågan, lämnade Cancerstiftelsens styrelse ärendet på professor Antti Kauppilas bord som i januari 1990 hade valts till ordförande. Stiftelsen beslutade dock att genast sluta ge stöd till Stiftelsen för Cancerforskning, forma en gemensam styrelse för stiftelserna och lägga ner de separata förvaltningsråden. Kauppala, som 1991 hade blivit ordförande för Stiftelsen för Cancerforskning, blev den sista att ha den posten, eftersom Risto Johansson som samma år hade valts till ordförande för Cancerstiftelsens styrelse verkade de följande tre åren som ordförande för stiftelsernas gemensamma styrelse.