Inriktning mot forskningsfinansiering

Huvudmålet för Cancerstiftelsens grundare var att så snabbt som möjligt förbättra behandlingsmöjligheterna för cancerpatienter, till en början kom därför stödjandet av vetenskap nödtvunget i andra hand. Det fanns en vilja för det, vilket visade sig genom stödet till Kai Setäläs forskning i slutet av 1940- och början av 1950-talet och stiftelsens initiativ till grundandet av Republikens President J.K. Paasikivis fond. Cancerstiftelsen hoppades få bestämma över fördelningen av fondens stipendier, men Cancerföreningen i Finland tog över den uppgiften med den starkares rätt.

På grund av bristen på medel var Cancerstiftelsen tvungen att i över 10 års tid fokusera på förbättring av behandlingen av cancerpatienter och stödjande av Cancerföreningen, tills samarbetsreglementet mellan den och Cancerföreningen 1963 förändrade läget. Enligt samarbetsreglementet överlät Cancerföreningen huvuddelen av sina tillgångar och sin fond till Cancerstiftelsen, vars uppgift blev att finansiera föreningens verksamhet från drift av sjukhus till stödjande av vetenskaplig forskning. Cancerstiftelsen kunde på så sätt fortfarande inte direkt stödja vetenskap, men den fick nu vid sidan av sina andra fonder även ansvar för J.K. Paasikivs fond som under ledning av den delade ut sina första stipendier 1964. Från denna fördelning började Cancerstiftelsens utveckling till Finlands viktigaste privata stödjare av cancerforskning.

När Cancerorganisationerna blev fria från driften av sjukhusverksamhet, började Cancerstiftelsens långvariga styrelseordförande Lauri Kalaja tro på att stiftelsen kunde börja stödja vetenskap genom sin dispositionsfond. Dessa drömmar krossades 1969, när det blev klart att på grund av ändringar i förordningen om skattefrihet för donationer var Cancerstiftelsen och Cancerföreningen tvungna att tillsammans grunda Stiftelsen för cancerforskning som endast fokuserade på stödjande av forskning. Finansieringen av Stiftelsen för cancerforskning blev till stora delar Cancerstiftelsens ansvar, vilket innebar att dess möjligheter att öka antalet egna stipendier på en gång försvann – besvikelsen förmildrades något genom att stödet ändå gick till främjande av cancerforskning.

Professor Sakari Timonen, Cancerstiftelsens styrelseordförande sedan 1972, var en toppforskare som hade tagit cytologin inom livmoderhalscancer till Finland. Han hade haft en central roll tillsammans med Massundersökningsregistret, under ledning av Matti Hakama, och Cancerorganisationerna till att ett av de bästa systemen för cancerscreening i världen skapades i Finland. Han var tillsammans med de övriga forskarmedlemmarna i styrelsen mycket medveten om att cancerforskarna i Finland var tvungna att arbeta med betydligt sämre resurser än i de övriga nordiska länderna. Detta var särskilt beklagligt, för uppföljningen av cancerpatienter var i Finland på en mycket hög nivå tack vare Cancerregistret och noggranna efterkontroller vid sjukhus, vilket kunde ha skapat goda förutsättningar att forska i orsaker till och förebyggande av cancer.

Lars Holsti

Lars R. Holsti var professor i strålbehandling och cancersjukdomar vid Helsingfors universitet 1968–93. Han forskade särskilt inom strål- och läkemedelsbehandling av cancersjukdomar och redigerade tre läroböcker om cancer och strålningsbiologi. Holsti var ledamot i Cancerstiftelsens styrelse 1973–94.

Tack vare Timonen tillsatte Cancerstiftelsens styrelse i november 1977 en särskild kommitté för att utreda hurdan och hur omfattande vetenskaplig verksamhet som Cancerstiftelsen kunde bedriva vid sidan av det praktiska arbetet mot cancer under ledning av Cancerföreningen. Kommittén bestod av Sakari Timonen som ordförande, professorerna Lars R. Holsti och Erkki Saxén som medlemmar samt Niilo Voipio som sekreterare och hade som uppgift att optimera verksamheterna, skapa en tidsplan för funktioner som skulle skäras ner samt bedöma de ekonomiska kostnaderna.

 

Kommitténs betänkande behandlades 20.3.1979 på Cancerstiftelsens styrelsemöte som leddes av direktören för Cancerregistret Erkki Saxén som efter Timonen hade valts till ordförande för stiftelsens styrelse. I betänkandet föreslogs det att Cancerorganisationerna skulle börja bedriva laboratorieverksamhet endast i anslutning till sina polikliniker. Även om poliklinikerna hade sitt eget goodwill-värde, och deras drift enligt stadgarna var ett av huvudsyften för Cancerstiftelsen, behövde man gradvit bereda sig på att avstå från poliklinikerna. Enligt kommittén kunde poliklinikverksamheten gradvis och till största delar ersättas med rådgivningsstationer.

Betänkandet reflekterade Saxéns stora påverkan, eftersom han redan några år tidigare hade föreslagit att Cancerorganisationerna skulle sluta stödja sina polikliniker. Enligt honom skötte allmänna polikliniker som drevs av samhället samt privata läkarstationer poliklinikverksamheten på ett tillfredsställande sätt, och betydelsen av organisationernas polikliniker vid tidig diagnos av cancersjukdomar var liten.

Därför borde resurserna fokuseras på områden som verkligen behövde stöd: upplysnings- och informationsverksamheten, effektiveringen av utbildning samt framför allt den vetenskapliga forskningen. Cancerorganisationerna hade årligen lyckats rikta endast ca 400 000–500 000 mark (250 000–310 000 euro) till vetenskaplig forskning, vilket innebar att hälften av stipendieansökningarna för cancerforskning hade beviljats bidrag.

Cancerstiftelsen måste inrikta sig på att stödja vetenskapligt arbete och öka antalet egna stipendier.

Cancerstiftelsens styrelse godkände en ökad finansiering av forsknings- och rådgivningsverksamhet i principen men inte i praktiken, eftersom det inte fanns medel för det. Cancerstiftelsens utveckling till den viktigaste privata stödjaren av cancerforskning i Finland började först 1985, då styrelsen ledd av professor Pentti J. Taskinen beslutade att stiftelsen skulle inrikta sig på att stödja vetenskapligt arbete och öka antalet egna stipendier. Nu verkställdes beslutet även i praktiken, eftersom antalet stipendier från stiftelsens dispositionsfond och andra fonder snabbt ökade till närmare två miljoner mark (660 000 euro).

Ett bevis på att stiftelsens ekonomi snabbt hade förbättrats var att den 1988 kunde bevilja mer forskningsbidrag från sin dispositionsfond än dess andra fonder tillsammans, och trots det kunde bistå både Cancerföreningen och Stiftelsen för cancerforskning med en miljon mark. Vid decennieskiftet inriktade sig stiftelsen ännu mer på stödjande av vetenskap när den förutom två miljoner mark till Cancerföreningen stödde Stiftelsen för cancerforskning med motsvarande belopp och delade ut stipendier för nästan 4,5 miljoner mark.

Den kraftiga ökningen av forskningsfinansiering visade sig genom att Cancerorganisationerna under 1980-talet, tack vare just bidrag från Cancerstiftelsen, klättrade upp bland de tio stiftelser som stödde vetenskap mest, efter att decenniet innan knappt funnits bland de 20 största. Efter decennieskiftet inriktade sig stiftelsen ännu starkare på att stödja vetenskap, när den tack vare bra donations- och testamentsintäkter, bättre avkastning på tillgångar och fonder som överlämnats till den från Stiftelsen för cancerforskning kunde öka sitt vetenskapliga stöd trots tillfälliga stopp orsakade av lågkonjunkturen.

I Strategi 2020 som Cancerorganisationerna godkände år 2014 var ett av huvudmålen förstärkning av cancerforskning. Målen stöddes av sammanslagningen samma år mellan Stiftelsen för cancerforskning och Cancerstiftelsen, som blev Cancerorganisationernas huvudsakliga stödjare av vetenskaplig forskning. Cancerföreningen delade fortfarande ut lite forskningsstipendier från sina fonder, men deras ansökningar togs emot i samband med Cancerstiftelsens stipendieansökan och behandlades i dess bedömningskommittéer och stipendienämnd.

Cancerstiftelsen hade blivit Cancerorganisationernas vetenskapsstiftelse.