Nyorientering

Cancerkommitténs betänkande visade sig också viktigt i det avseendet att det utöver de politiska beslutsfattarnas uppmärksamhet även fick frivilligorganisationerna att bli medvetna om sin roll i cancerarbetet. Vid Cancerstiftelsen hade forskarna redan länge betonat att Cancerorganisationerna och framför allt Cancerstiftelsen tydligare borde fokusera på att stödja forskning, men stiftelsens ledning hade ansett att den fortfarande på många sätt behövde främja arbetet mot cancer. Eftersom den likt andra stiftelser var en självmatande organisation, krävdes det för en kursändring att det fanns en person i ledningen som prioriterade forskning.

Eero Keränen

Eero Keränen, som var Cancerstiftelsens ekonomidirektör 1976-2011, strävade efter att säkerställa att Cancerstiftelsen bevarade sitt rykte som en ansvarsfull och pålitlig stiftelse till vilken det var tryggt att donera och testamentera tillgångar.

Under ledning av professorn i strålningslära Pentti J. Taskinen, som hade valts till ny ordförande 1985, fattade Cancerstiftelsens styrelse ett principbeslut: Cancerstiftelsen uppnådde bäst sitt syfte genom att öka sitt stöd till cancerforskning. Beslutet innebar att vissa av stiftelsens gamla verksamhetsformer skulle läggas ner eller minskas betydligt. När huvudansvaret för grundandet och driften av vårdinrättningar samt stödjandet av mindre bemedlade cancersjuka i huvudsak hade flyttat över till samhället kunde Cancerstiftelsen i hög grad ge upp finansieringen av dessa stödformer. Den stödde dock fortfarande Cancerföreningens poliklinikverksamhet, men överlät ansvaret för stödjandet av mindre bemedlade cancersjuka i huvudsak på sina fonder, såsom Elin och Fanny Vikmans, Eeva Rastas och Aleksi Aaltonens fond.

Cancerstiftelsen fortsatte även att arrangera Cancerstiftelsens symposier, eftersom de hade utvecklats till ett betydande utbildningsevenemang. Cancerstiftelsen följde den allmänna utvecklingen inom cancerområdet, vilket visade sig i att den nappade på idén från Cancerkommitténs betänkande om att börja stödja försök med terminalvård, det vill säga vård i livets slutskede. Det fanns anledning till detta, eftersom vården av döende patienter var så gott som obefintlig i Finland, och framför allt för cancerpatienter kunde vårdperioden vara lång. Cancerstiftelsen blev förutom Medicinalstyrelsen och Birkalands Cancerförening en av de viktigaste utvecklarna av palliativ vård i Finland.

SVOL-lagen, det vill säga lagen om planering av social- och hälsovården samt statsandelar, träder i kraft.

1984

Cancerkommittén publicerar sitt betänkande.

Terhohemmet

Hem specialiserade på vård i livets slutskede började bli vanligare i Storbritannien och USA på 1960-talet, men i Finland började verksamheten planeras först i början av 1980-talet, visserligen som det första landet i Norden. Efter att Medicinalstyrelsen 1982 publicerade vårdanvisningar för terminalpatienter uppmärksammades frågan så mycket att en grupp experter redan samma år åkte från Finland till en branschkonferens i London tack vare finansiering från Cancerorganisationerna. Deltagarna Niilo Voipio, Cancerföreningens läkare i hälsofostran Liisa Elovainio, styrelsemedlem i Birkalands Cancerförening, sjukvårdsläraren Eila Häihälä och Medicinalstyrelsens avdelningschef Paula Kokkonen fick bekanta sig med den lokala vårdinrättningen St Christopher’s Hospice som på goda grunder anses som urhemmet för vård i livets slutskede. Gästerna blev så övertygade av arbetssätten de såg att man satte som mål att grunda motsvarande inrättningar även i Finland.

Ett hospis är en hemlik inrättning som fokuserar på effektiv smärtlindring samt lindring av andra symtom, rädslor och ångest. Särskild uppmärksamhet fästs vid patientens livskvalitet och lugn samvaro. En utbildad personal kan ta hänsyn till patientens individuella behov och erbjuda förståelsefull närvaro.

Finlands första hospis Pirkanmaan Hoitokoti grundat i Tammerfors på initiativ av Birkalands Cancerförening, startade sin verksamhet i januari 1988. Cancerorganisationerna var bekanta med vård i livets slutskede, eftersom det hade funnits platser vid de cancersjukhus som de drev för sådana patienter som inte längre kunde botas. Nu tog Cancerstiftelsens styrelse ansvar för grundande av ett eget hospis genom att 1985 besluta att stiftelsen tillsammans med Södra Finlands Cancerförening och Eira sjukhus skulle grunda Terhostiftelsen. Dess uppgift var att utreda om en extra byggnad för vård i livets slutskede kunde byggas på Eira sjukhus tomt i Ulrikasborg. Främst på grund av detaljplanen och byggnadstekniska skäl var man tvungen att ge upp tanken, men Terhohemmet började ändå sin verksamhet 1.9.1988 i tillfälliga lokaler hyrda av Eira sjukhus.

När de tillfälliga lokalerna visade sig vara problematiska för verksamheten började man leta efter en ny placering för Terhohemmet under 1989. Målet var att hitta en tomt eller en färdig fastighet med så bra förbindelser som möjligt. När en tomt hittades i Lassas i Helsingfors och nybygget kom igång 1992 kunde Terhohemmets invigning äga rum i september 1994, samma år som Karinahemmet i Åbo började sin verksamhet som det tredje hospiset i Finland. Efter att Eira sjukhus dragit sig tillbaka från Terhostiftelsen var det bara Cancerstiftelsen och Södra Finlands Cancerförening som bildade den.

Huvudsyftet med Cancerstiftelsen var dock stödjande av vetenskaplig forskning, eftersom den likt Cancerkommittén ansåg att cancersituationen i Finland hade nått en punkt där man bäst kunde svara på utmaningarna genom att effektivera den vetenskapliga forskningen. I Cancerstiftelsens bidragspolitik började inriktningen synas 1986, då hälften av den lyckade kampanjen ”Kaikki syöpää torjumaan” (Alla mot cancer) riktades till stöd för vetenskap. Tack vare detta kunde stiftelsen dela ut ett större antal stipendier.

Bidragspolitikens nya inriktning understöddes av Niilo Voipio, sekreteraren för kommittén ledd av Sakari Timonen, som hade haft en stor inverkan på Cancerregistrets utveckling och även i övrigt varit positiv till vetenskaplig forskning. Efter att i 37 år ha verkat för Cancerorganisationerna gick han i pension i slutet av1986. För att visa respekt för den vetenskapsvänliga Voipios arbete grundade Cancerstiftelsen 1987 Niilo Voipio-priset som skulle delas ut vart tredje år i syfte att uppmuntra och/eller belöna forskare som var särskilt meriterade inom vetenskaplig forskning om cancersjukdomar och tillämpning av forskning. Det första priset delades ut 1989  ovh det gick till Sakari Timonen.

Med anledning av sitt 50-årsjubileum 1986 tog Cancerföreningen initiativ till att grunda Stiftelsen för Finlands Cancerinstitut. Enligt föreningen behövde cancerforskningen skyndsamt effektiveras för att säkerställa toppforskares möjligheter till forskning så att man lyckas avhålla begåvade cancerforskare från att flytta utomlands. Även om Cancerstiftelsens styrelse på våren 1969 hade bekymrat sig för att grundandet av Stiftelsen för Cancerforskning krånglade till Cancerorganisationernas redan invecklade organisation, var de nu positiva till grundandet av stiftelsen. Anledningen var förmodligen att organisationens beslutsfattare hade fått höra att staten skulle satsa lika mycket medel på cancerforskningen som den nya stiftelsen skulle få av organisationerna.

När Cancerföreningen, Cancerstiftelsen och Stiftelsen för Cancerforskning tillsammans hade betalat Stiftelsen för Finlands Cancerinstituts grundkapital på 500 000 mark noterades den i stiftelseregistret i april 1987. Till ombud för den nya stiftelsen utsågs medicine licentiat, magistern i statsvetenskap Liisa Elovainio, som efterträtt Niilo Voipio och verkat som Cancerorganisationernas generalsekreterare sedan börjat av året. Stiftelsens syfte var att effektivera den högklassiga cancerforskningen i Finland och på så sätt främja förebyggande och behandling av cancer. När de som talade om statligt stöd handlade i enlighet med den karelska visdomen att man inte kan få två bra saker på samma gång, ett löfte och genomförande av det, var Cancerorganisationerna efter några år tvungna att bli den huvudsakliga finansiären.

Hela befolkningen vaccineras mot polio utan undantagslag.

1985

Cancerstiftelsen börjar under ledning av den nyvalde ordföranden Pentti J. Taskinen öka sitt stöd till cancerforskning.

Liisa Elovainio

Liisa Elovainio, som hade varit hälsoutbildningsläkare vid Cancerföreningen och överläkare vid Finlands Läkarförbund, valdes 1987 till Cancerföreningens generalsekreterare. Hon innehade denna post fram till 2003, då hon även hade förtroendeuppdrag i internationella cancerorganisationer. Hon arbetade över hela världen för att bekämpa rökning, bland annat som ordförande för World Congress on Tobacco and Health 2003. I Finland bidrog han till att skärpa lagstiftningen mot tobak, vilket framför allt ledde till en minskning av dödligheten i lungcancer. Hon tilldelades titeln Medical Counsellor 1999.

Cancerstiftelsens Niilo Voipio-priser

1989    Sakari Timonen
1993    Lars R. Holsti
1996    Lyly Teppo
1999    Antti Vaheri

2003 Albert de la Chapelle
2006 Matti Hakama
2009 Jukka-Pekka Mecklin
2013 Kari Alitalo

2016 Heikki Joensuu
2021 Teuvo Tammela

Stiftelsen för Finlands Cancerinstitut förband sig att följa gentlemannaavtal i sin medelinsamling, enligt vilket en direkt insamling från befolkningen tillhörde Cancerorganisationerna. Likaså riktades till exempel testament och donationer till organisationerna. Den nya stiftelsen försökte bland annat i sin medelinsamling undvika konkurrens med både Cancerorganisationerna och Kympin Lapset samt andra cancerorganisationer. På så sätt riktades dess medelinsamling till en rätt smal sektor, det vill säga främst samarbete med företag. Cancerstiftelsen och Cancerinstitutet samarbetade tätt även vid grundandet av det nationella cancercentret FICAN 2019.

Den positiva utvecklingen ökade Cancerstiftelsens pondus bland Cancerorganisationerna. Detta visade sig i början av 1990-talet genom att verksamheten mer omfattande än tidigare började beskrivas i organisationernas verksamhetsberättelser, och i deras gemensamma arbetsutskott började man förbereda en sammanslagning av Stiftelsen för Cancerforskning med Cancerstiftelsen för att göra administrationen lättare.

Målet verkade till en början uppfyllas väl. Efter att Skattestyrelsen hösten 1990 hade förklarat Cancerstiftelsen för 1991–92 som en stiftelse vars penningdonationer en sammanslutning fick dra av sina inkomster i statsbeskattningen ansåg arbetsutskottet att sammanslagningen kunde påbörjas. Nu fanns det bara ett hinder kvar, men det visade sig vara besvärligt. Enligt myndigheternas uppfattning var det inte självklart att testamenten till Stiftelsen för Cancerforskning som ännu inte var kända i sinom tid kunde överföras till Cancerstiftelsen. Det fanns risk för att testamentet skulle överklagas och frågan skulle hamna i rätten.

Eftersom det inte rådde någon säkerhet i frågan, lämnade Cancerstiftelsens styrelse ärendet på professor Antti Kauppilas bord som i januari 1990 hade valts till ordförande. Stiftelsen beslutade dock att genast sluta ge stöd till Stiftelsen för Cancerforskning, forma en gemensam styrelse för stiftelserna och lägga ner de separata förvaltningsråden. Kauppala, som 1991 hade blivit ordförande för Stiftelsen för Cancerforskning, blev den sista att ha den posten, eftersom Risto Johansson som samma år hade valts till ordförande för Cancerstiftelsens styrelse verkade de följande tre åren som ordförande för stiftelsernas gemensamma styrelse.

 

Världens befolkning överstiger fem miljarder. En global börskrasch.

1987

Liisa Elovainio blir generalsekreterare för Cancerorganisationerna.

En kraftig uppgång i börskurserna i Finland.

1988

Pirkanmaan Hoitokoti i Tammerfors och Terhohemmet i Helsingfors inleder sin verksamhet.