Cancerorganisationernas nya arbetsfördelning

När närmare 30 år hade gått sedan Cancerstiftelsen och Cancerföreningen 1963 tecknade sitt samarbetsreglemente hade innehållet i det till största del blivit inaktuellt. Cancerstiftelsen var inte längre endast en uppdragsgivande organisation utan den hade blivit, framför allt tack vare dess styrelseordföranden Sakari Timonen, Erkki Saxén och Martti I. Turunen, en viktig finansiär av cancerforskning som även i viss grad stödde utbildning och vård i livets slutskede. Närapå hälften av dess kostnader utgjordes redan av stipendier.

Cancerstiftelsens intäkter från donationer och testament utvecklades positivt i slutet av 1980-talet, likaså intäkterna från redan befintliga tillgångar som i huvudsak bestod av ränteintäkter, utdelningar, hyror och intäkter från försäljning av skog. Även om det i stiftelsens stadgar stod att medlen skulle investeras i säkra och i mån av möjlighet inkomstbringande objekt, hade styrelsen med undantag av några korta perioder inte försökt idka någon aktiv ägarpolitik. Investeringstillgångarna utökades inte för investeringarnas skull, utdelningarna togs ut, aktierna i fondemissioner noterades, obligationslån behölls löptiden ut, fria bostäder såldes på en gång och endast enhetliga skogsfastigheter på över 30 hektar behölls, likaså börsaktier. Aktier i stora banker, framför allt KOP och Föreningsbanken, utgjorde ca hälften av värdet på börsportföljen, den andra hälften bestod av ett flertal börsbolags aktier.

När intäkterna från kampanjen ”Kaikki syöpää torjumaan” visade sig vara så stora att det inte fanns skäl att använda allt på en gång började Cancerstiftelsens styrelse fundera över en utveckling av investeringsverksamheten. Den starka ekonomiska uppgången just då hade väckt en börsiver i Finland som lovade stora vinster för orädda investerare. Stiftelsens styrelse lockades dock inte av börsentusiasternas sirensång utan valde att investera på ett ansvarsfullt sätt. För att behålla sitt goda rykte skulle styrelsen inte försöka maximera vinsten genom riskinvesteringar eller genast sälja de hyresbostäder som den hade fått utan den skulle agera så att man genom allt som gjordes visade att målet med investeringsverksamheten var att skaffa medel för cancerbekämpning och -forskning.

Tjänsten visade sig snabbt nödvändig. Antalet telefonsamtal ökade år för år, vilket ledde till att hundratals samtal årligen blev obesvarade på grund av rusning. För att underlätta situationen slutade man 1994 att marknadsföra tjänsten helt, men ändå ökade antalet besvarade samtal på ett år till ca 1 300. Under 1996 blev situationen så svår att man funderade på att göra telefontjänsten avgiftsbelagd för att säkerställa dess funktion. Till slut blev det inte så utan man valde att bevara tjänsten som avgiftsfri, utveckla den och överföra den till Cancerstiftelsen.

Cancerstiftelsen klarade lågkonjunkturen i början av 1990-talet relativt bra. Sparåtgärder, en stabil ekonomi, goda intäkter från testament och ett kontinuerligt stöd från Thurings stiftelse hjälpte den fram till 1993, då stiftelsens ekonomi snabbt började repa sig. Under 1994 kunde stiftelsen dela ut stipendier för över fem miljoner mark och stödja Cancerföreningen med två miljoner mark. Tack vare tillväxten var Cancerorganisationerna fortfarande bland de sex privata instanser som beviljade mest stöd till kultur och vetenskap.

Prövningen hade dock varit så pass hård att man började utarbeta en ekonomisk grundstrategi för Cancerorganisationerna. Målet var att effektivera framför allt inflödet av donationer och testament samt öka intäkterna från kampanjer och eget kapital. Att öka förmögenheten var inget självändamål utan tanken var att öka den så mycket att det skulle möjliggöra ett jämnt flöde av stipendier som inte skulle påverkas av enstaka år av lågkonjunktur. För arbetet ansvarade i huvudsak organisationernas gemensamma finansutskott som förutom Cancerföreningen styrelseordförande, generalsekreterare och ekonomichef bestod av representanter för de största affärsbankerna. Dess ordförande var 1996–2004 bankdirektör Onni Vuorenmaa som under 1996–2005 även var vice ordförande för Cancerstiftelsens styrelse och också ingick i dess strategiska arbetsgrupp.

År 1995 fick Cancerstiftelsen efter många år en långvarig styrelseordförande, när professorn i radiologi Carl-Gustaf Standertskjöld-Nordenstam ledde den över millennieskiftet fram till 2003. Under hans tid skedde en tydlig förändring i stiftelsens inkomstbildning. När största delen av stiftelsens medel tidigare hade kommit från donationer, bidrag och insamlingar började nu även förmögenhetsintäkterna vara betydande. Cancerstiftelsens finansiella tillgångar uppgick 1996 till nästan 42 miljoner mark, varav ca 37 procent hade investerats i aktier, framför allt i Nokia-, Kymmene-, Orion-, Merita- och Huhtamäki-aktier. Investeringsrådgivarna rekommenderade att öka antalet utländska investeringar, men stiftelsens styrelse tände inte riktigt på det. År 1996 beslutade styrelsen att andelen utländska investeringar som högst kunde vara 10 procent av Cancerorganisationernas nettoförmögenhet, men efter två år uppmjukades beslutet så att andelen som högst kunde vara 50 procent.

Cancerorganisationernas gemensamma utskott, arbetsutskottet och finansutskottet, fastställde i februari 1998 ett reglemente enligt vilket högriskinvesteringar skulle undvikas och huvudvikten fortfarande läggas vid säkra och rationella investeringar. Situationen förändrades dock snabbt under våren efter att Stiftelsen för Cancerforskning hade fått ett stort testamente och kriterierna för utlandsinvesteringar hade mildrats. I juni fick portföljförvaltaren instruktioner om att sälja ca 50 000 Nokia-aktier som gav 17,5 miljoner mark, varav ca 10 miljoner mark kunde investeras i inhemska obligationslån med tillräcklig kreditvärdighet och ca 7,5 miljoner mark i internationella aktier och/eller internationella aktiefonder.

Vid mötet i juni 1998 konstaterades också att intäkterna från Cancerstiftelsens kondoleansadresser enligt samarbetsavtalet från 1963 under flera decennier överförts till Cancerföreningen. Eftersom försäljningen av adresser var det mest kända och äldsta medelinsamlingssättet som den köpande allmänheten förknippade med Cancerstiftelsen, beslutade man att hädanefter att rikta adressintäkterna till Cancerstiftelsen.

Cancerorganisationernas investeringstillgångar ökade betydligt i slutet av 1990-talet. Efter att Cancerstiftelsens finansiella tillgångar 1996 uppgick till nästan 42 miljoner mark (nästan 11 miljoner euro) uppgick de 1999 redan till 62 miljoner mark (ca 15,5 miljoner euro). När antalet investeringsinstrument samtidigt hade ökat betydligt, och inrättandet av euroområdet hade förändrat landsriskerna för investeringar hade finansutskottet en stor press på sig.

Styrelsen ökade därför dess befogenheter att ändra på uppdelningen av investeringar mellan olika instrument, men höll fortfarande fast vid beslutet enligt vilket Cancerorganisationerna inte skulle investera i tobaksindustrin. För stiftelsens värdepapper ansvarade i slutet av millenniet Nordea Private Wealth Management.

Tack vare det snabbt ökade antalet stipendier från Cancerstiftelsen blev Cancerorganisationerna efter Sigrid Jusélius Stiftelse den näst största privata stödjaren av medicin i Finland. Eftersom projektet med att sammanslå Stiftelsen för Cancerforskning med Cancerstiftelsen inte hade slutförts i början av 1990-talet återupptogs frågan i januari 1994 efter att Skattestyrelsen hade fastställt Cancerstiftelsen för åren 1993–97 som en stiftelse vars penningdonationer en sammanslutning fick dra av sina inkomster i statsbeskattningen. Eftersom det fortfarande fanns risk för att skattefriheten skulle upphöra 1997 och Stiftelsen för Cancerforskning hade blivit beviljad en motsvarande rätt utan tidsfrist, beslutade man att fortsatt framskrida steg för steg i frågan. Att man i justitieministeriet hade funderat över huruvida det alls var möjligt att sammanslå en så stor stiftelse som Stiftelsen för Cancerforskning talade för denna lösning.

Under 1994 överförde Cancerstiftelsen utdelningen av storstipendiet till sig själv och fortsatte att göra nedskärningar i verksamheten för Stiftelsen för Cancerforskning genom att överföra dess fonder till sig själv. Fram till slutet av 1995 överfördes totalt 23 fonder till Cancerstiftelsen, den fond som inte överfördes var Lääketieteellisen Radio-isotooppiyhdistyksen Tutkimusrahasto i vars förvaltningsnämnd organisationsexterna instanser ingick. Cancerstiftelsen hade nu 47 och Cancerföreningen fem fonder, varav endast Helena och Otto Kankkunens fond stödde forskning medan andra finansierade annat cancerarbete.

När sammanslagningen av Stiftelsen för Cancerforskning med Cancerstiftelsen gällande fonder i huvudsak hade genomförts inleddes igen en ny fas i Cancerstiftelsens och Cancerföreningens samarbete. Nu skulle man försöka nå det gemensamma målet med hjälp av en tydlig arbetsfördelning. Cancerföreningen agerar som patient- och folkhälsoorganisation och Cancerstiftelsen fokuserar på finansiering av cancerforskning. Båda organisationerna var relativt nöjda med hur samarbetet hade utvecklats. Vid Cancerorganisationernas gemensamma arbetsutskotts möte i december 1995 konstaterades att man under åren hade lyckats förnya samarbetsreglementet från 1963 så bra att det inte fanns skäl att revidera det. Det gemensamma arbetsutskottet utsett av Cancerföreningens och Cancerstiftelsens styrelser hade blivit det centrala organet för organisationerna. Arbetsutskottet bestod förutom av båda styrelsernas ordförande och vice ordförande även stipendienämndens ordförande och finansutskottets ordförande eller vice ordförande samt Cancerorganisationernas generalsekreterare.

Arbetsutskottets uppgift var att bereda frågor för styrelsen samt utföra de uppgifter som tilldelats det. Arbetsutskottet beslutade också om anställning och avskedande av andra funktionärer än generalsekreteraren, överläkaren vid hälsoavdelningen och ekonomichefen. Utskottet tog hand om mottagandet, övervakningen och genomförandet av donationer och testamenten på bestämda villkor samt övervakade verkställandet av styrelsernas beslut.

Året 1998 var Cancerstiftelsens 50-årsjubileumsår som firades på samma sätt som under tidigare årtionden, i huvudsak i arbetets tecken. Det firades endast med ett extra ståtligt Cancerstiftelsens symposium, utbildningsdagar för cancersjukskötare och en kurs för kliniska genetiker. Cancerstiftelsen fattade också beslut om att vartannat år belöna en meriterad cancerläkare och cancersjukskötare. De första priserna tilldelades redan år 1998.

Jubileumsåret gav även Cancerstiftelsen en ny stödform, när det i september bestämdes att stiftelsen tillsammans med Birkalands Cancerförening och Tampereen Tuberkuloosisäätiö grundar en femårig donationsprofessur inom palliativ medicin vid Tammerfors universitet. Symtomlindrande palliativ vård var en viktig behandlingsform framför allt för cancerpatienter vars smärtor förvärrades när cancern framskred och den allmänna konditionen blev sämre. I Finland användes starka smärtmedel i mindre grad än i andra europeiska länder, och därför hade Cancerstiftelsen länge talat om hur smärtbehandlingen av cancersjuka var otillräcklig. Stiftelsen började också ordna cancerutbildning för läkare som arbetade både vid hälsocentraler och sjukhus.

Cancerstiftelsen fick under sitt jubileumsår många donationer och testamenten, varav ett som den fick via Stiftelsen för Cancerforskning blev det viktigaste dittills. Hellin Westerholm från Jakobstad som dog 105 år gammal hade en gång skrivit ett gemensamt testamente med sin make Gösta där de donerade bådas förmögenhet till Stiftelsen för Cancerforskning. Förmögenhetens värde, som i huvudsak bestod av Nokia-aktier, uppgick till ca en miljon mark när Gösta Westerholm dog 1975, när Hellin dog 2.4.1998 till över 31 miljoner mark och när den överfördes till Stiftelsen för Cancerforskning hade värdet stigit redan till ca 35 miljoner mark (nästan 8,9 miljoner euro).

Stiftelsen för Cancerforskning beslutade att grunda en fond i Hellin och Gösta Westerholms namn för åren 1999–2008 som årligen delade ut ett storstipendium på en miljon mark. Efter 2008 beslutade man att överföra medlen till en dispositionsfond som finansierade stiftelsens verksamhet och endast börja använda kapitalinkomsten från den.

Cancerorganisationerna kunde nu glädjas över att de i början av 1990-talet hade lyssnat på experternas varningar när de funderade över sammanslagningen av Stiftelsen för Cancerforskning med Cancerstiftelsen. Enligt dem var det inte självklart att testamenten som för länge sedan hade donerats till Stiftelsen för Cancerforskning utan problem kunde överföras till Cancerstiftelsen. Nu uppstod inte dessa problem, vilket innebar att den enskilt största donationen dittills för finländsk cancerforskning hamnade rätt.

Glädjen över Westerholms testamente förstärktes ännu mer av det faktum att Cancerstiftelsen på 1990-talet, framför allt tack vare lyckad investeringsverksamhet, kunde stödja cancerforskningen med över 12,3 miljoner mark, alltså mer än någonsin tidigare. Glädjen övergick dock snart till bekymmer när man upptäckte att beloppet som hade delats ut var så stort att den snabba minskningen av stiftelsens inkomster inte räckte till för att täcka det. Därför blev det ekonomiska resultatet för 1999 negativt. Stiftelsens ledning var därför orolig över, förutom Y2K-problemet och övergången till euro som alla befarade runt millennieskiftet, även hur den skulle få ordning på sin ekonomi igen.