Ökat vetenskapligt stöd och fördelningen av det
Republikens president J.K. Paasikivis fond var Cancerstiftelsens enda fond som delade ut stipendier fram till 1967, då även Professor Arno Saxéns minnesfond och Professor Sakari Mustakallios fond beviljade sina första stipendier. Bidragsbeloppen förblev dock små under hela 1960-talet, eftersom antalet stipendier endast ökade från 40 000 mark till 54 000 mark (drygt 85 000 euro till 90 500 euro).
När Cancerstiftelsen i slutet av 1960-talet hade haft ekonomiska möjligheter att öka antalet stipendier, fick den enligt avtalet tecknat med Cancerföreningen bära huvudansvaret för finansieringen av Stiftelsen för cancerforskning. Stiftelsen flyttade kapitalet från Fonden för främjande av kirurgin, Sakari Mustakallios fond, Arno Saxéns fond samt Lempi och Armas Koivurantas fond till Stiftelsen för cancerforskning och gav den 650 000 mark 1970 för vetenskaplig forskning. Beloppet överskred tiofalt det belopp som den själv kunde dela ut som stipendier.
Antalet stipendier beviljade av Cancerstiftelsen började öka först i slutet av 1970-talet, då stödet uppgick till drygt 150 000 mark (nästan 95 000 euro). Under hela decenniet delade den ut stipendier för totalt 765 000 mark, medan stödet till Stiftelsen för cancerforskning ökade till över en miljon mark. I början av 1980-talet avstannade tillväxten av stiftelsens egna stipendier, när den under Martti I. Turunens ordförandeskap allt starkare började stödja det allmänna cancerarbetet och även ökade sin finansiering till Stiftelsen för cancerforskning. I början av decenniet stödde Cancerstiftelsen Stiftelsen för cancerforskning med totalt 1,1 miljoner mark, medan stöden från dess egna stipendier uppgick till drygt 1,7 miljoner mark tack vare det stora antalet stipendier 1984.
Cancerstiftelsens stöd till vetenskaplig verksamhet 1964–2022
En avgörande positiv vändning för forskningen skedde under Pentti J. Taskinens ordförandeskap 1985–89. När stiftelsen 1985 beviljade stipendier för 320 000 mark (nästan 120 000 euro), var stödet året efter 698 000 mark (nästan 250 000 euro) och fram till slutet av decenniet redan nästan 14-faldigt, det vill säga närapå 4 432 000 mark (nästan 1,2 miljoner euro). Tillväxten påskyndades med stipendier framför allt av Aura, Anna och Hanna Vuolle-Apialas fond, Cecilia och Max Bäcklunds fond och särskilt stiftelsens egen dispositionsfond, grundad 1948, som började dela ut stipendier först 1986, även om denna uppgift hade funnits redan i stiftelsens stadgar.
Beloppet av stipendier beviljade av Cancerstiftelsen ökade under 1980-talet till 11,2 miljoner mark, medan stödet till Stiftelsen för cancerforskning stannade på 3,6 miljoner mark. Även om Cancerstiftelsen i slutet av 1980- och början av 1990-talet inte lyckades fusioneras med Stiftelsen för cancerforskning, slutade stiftelsen att bistå den. För sista gången stödde Cancerstiftelsen Stiftelsen för cancerforskning 1990 med ett bidrag på två miljoner mark.
Cancerstiftelsen fick dock inte fullt ut fokusera på att öka sina egna stipendier, eftersom den efter två år började stödja Cancerregistret i betydande grad. Detta stöd blev årligt 1995 och ökade till slutet av decenniet till sammanlagt 5,6 miljoner mark. År 1995 började Cancerstiftelsen regelbundet stödja även Stiftelsen för Finlands Cancerinstitut som den finansierade fram till slutet av 1900-talet med närmare 3,2 miljoner mark. Den var fram till 2010-talet vid sidan av undervisningsministeriet den viktigaste stödjaren av Stiftelsen för Finlands Cancerinstitut.
År 1999 gick Cancerstiftelsen med på Cancerinstitutets begäran och överlät sina fyra befattningar som klinisk och epidemiologisk forskare som hade inrättats 1984. Beslutet påverkades såväl av de relativt låga ansökningsantal till forskarbefattningarna som hoppet som igen hade väckts om att få mer pengar från staten till cancerforskning. Senare ändrade Stiftelsen för Finlands Cancerinstitut – med stiftelsens godkännande – befattningarna så att två av dem blev treåriga forskarprofessurer, en för en längre hunnen forskare och en för en forskardoktor. Cancerregistret fick fortfarande behålla befattningen som epidemiologisk forskare som Cancerstiftelsen stödde fram till 2013.
Trots nya stödobjekt kunde Cancerstiftelsen under 1990-talet tack vare bra donations- och testamentsintäkter, bättre avkastning på tillgångar och fonder som överlämnats till den från Stiftelsen för cancerforskning öka även sina egna stipendier. Cancerstiftelsens långsiktiga mål hade varit att öka stipendiernas genomsnittliga belopp och giltighetstid, eftersom man ville ge forskarna möjlighet att fokusera på forskning i stället för att ständigt ansöka om stipendier. Detta mål tog ett steg framåt, när stiftelsen tog ansvar för fördelningen av storstipendiet som Stiftelsen för cancerforskning hade ansvarat för sedan 1970. Stiftelsen delade ut sitt första storstipendium 1994, då professor Jorma Isola och docent Olli Kallioniemi fick en miljon mark (264 000 euro) för forskning om bröst- och prostatacancer under två år. Därefter utdelades storstipendier årligen, och beloppet ökade år 2002 redan till 200 000 euro.
Det sammanlagda beloppet av stipendier beviljade av Cancerstiftelsen under 1990-talet uppgick till över 53 miljoner mark, medan det sammanlagda stödet till Stiftelsen för cancerforskning, Cancerregistret och Cancerinstitutet stannade på knappt 10,8 miljoner mark, det vill säga knappt 17 procent av det totala stödet. När allt stöd som Cancerstiftelsen beviljade riktades till cancerforskning, blev den i slutet av 1900-talet helt klart den största privata stödjaren av cancerforskning.
Pentti J. Taskinen, professor i strålningsonkologi vid Uleåborgs universitet, hade ett betydande inflytande på Cancerstiftelsens ökade fokus på att stödja vetenskapligt arbete och öka sina egna anslag under andra hälften av 1980-talet. Taskinen, som är känd för sin forskning inom strålningsbiologi, var ordförande för Cancerstiftelsens styrelse 1985-89. Taskinen öppnar Cancerstiftelsens symposium i Tusby 1988.
Eftersom Cancerföreningen var medlem i de nordiska cancerorganisationernas samarbetsorgan Nordiska cancerunionen (NCU) började den i början av millenniet istället för Cancerstiftelsen stödja samnordiska forskningsprojekt inom unionens cancerforskningsfond precis innan Cancerorganisationernas ekonomiska situation avsevärt försämrades. År 2003 och 2004 var Cancerstiftelsen tvungen att minska antalet stipendier, och när de ekonomiska svårigheterna fortsatte, varierade antalet forskare som beviljades forsknings- och doktorsavhandlingsstipendier avsevärt under årtiondet. Stipendieforskarnas ställning förbättrades i början av 2009 av en lag som trädde i kraft, tack vare vilken stipendiaterna med vissa förutsättningar omfattades av det lagstadgade pensions-, arbetsolycksfalls- och grupplivförsäkringsskyddet och fick rätt till dagpenning enligt försäkringslagen.
En orsak till att ökningen i antalet stipendier som Cancerstiftelsen beviljade avstannade var att stiftelsens stöd till Cancerregistret, Cancerinstitutet förstärktes. När andelen stipendier av Cancerstiftelsens totala stöd på 1990-talet var över 83 procent, hade den under det första decenniet av 2000-talet minskat till 67 procent. Situationen började snart förbättras, eftersom Cancerstiftelsens ekonomi trots år av lågkonjunktur tack vare intäkter från investeringstillgångar och medelinsamling utvecklades så bra att dess stöd till vetenskapen snabbt ökade. Den längsta sammanhängande tillväxtperioden var 2010–17, då dess totala stöd till vetenskapen ökade från knappt 2,3 miljoner euro till över 8,2 miljoner och andelen stipendier ökade från drygt 1,1 miljoner till nästan 6,7 miljoner euro
Ökningen i antalet stipendier berodde delvis på att Cancerstiftelsen på 2010-talet, efter att den offentliga finansieringen av medicin försämrats, likt andra medicinska stiftelser beslöt att öka antalet stipendier. I slutet av 2015 började den också stödja forskarstuderande vid Tammerfors universitets IPPE-kurser (International Postgraduate Programme in Epidemiology) som Cancerföreningen hade understött redan från 1990-talet.
Cancerstiftelsens styrelse fattade år 2013 beslut om att bevilja fler fleråriga forskningsstipendier än tidigare för att möjliggöra fokus på långsiktig forskning. Storstipendierna ändrades till treåriga stipendier på 300 000 euro och riktade storstipendier beviljades för forskning om bröstcancer och prostatacancer. I maj 2016 godkände styrelsen ändringsförslaget om stipendiepraxis, enligt vilket styrelsen förutom storstipendiet på 450 000 euro även kunde bevilja några andra treåriga forskningsstipendier.
År 2000 såg generalsekreterare Liisa Elovainio och Carl-Gustaf Standertskjöld-Nordenstam, ordförande i Cancerfondens styrelse, med egna ögon hur hög högen med 350 anslagsansökningar är. Det tog bara tio år innan det elektroniska ansökningssystemet infördes.
Besluten som Cancerstiftelsens styrelse fattade ökade snabbt antalet stipendier. Medan stipendier i början av 2010-talet årligen beviljades i genomsnitt för ca 1,6 miljoner euro, uppgick motsvarande siffra i slutet av decenniet till 6,6 miljoner euro. Totalbeloppet av utdelade stipendier under hela decenniet uppgick till över 40,4 miljoner euro. Trenden fortsatte på 2020-talet, eftersom andelen under de tre första åren av decenniet redan hade ökat till nästan 83 procent av det totala stödet på över 26 miljoner euro.
Cancerstiftelsens utveckling till en av de största vetenskapsstiftelserna i Finland och den viktigaste privata stödjaren av cancerforskning var ett bevis på vad man kan nå genom effektiv medelinsamling, investeringsverksamhet och frivilligarbete när målet är att tillräckligt högt. När Cancerstiftelsen år 1949 lyckades stödja cancerforskning genom att rikta 75 000 mark (drygt 3 800 euro) till utfodring och skötsel av laboratoriemöss, uppgick beloppet av stipendier 2023 redan till över 7,5 miljoner euro. Som det gamla talesättet säger, hade fjädern inom cancerforskning i 75 år blivit till en höna.